Ett halvdant djungelvrål

Året är 1889 och Tarzan är visserligen en legend på hemmaplan men föredrar att åter i hemlandet England dricka té som godsägare under namnet John Clayton III med sin älskade fru Jane (Margot Robbie) vid sin sida. De har med andra ord kommit en bit sen “Jag Tarzan. Du Jane”-stadiet. Men äventyret kallar snart på den forne djungelhjälten då han skickas till Kongo som handelssändebud åt parlamentet, högst omedveten om att han är en del i ett smutsigt maktspel om herravälde över det av belgiske Kung Leopold, koloniserade Kongo. Valet att placera den redan problematiska historien i kolonialtidens Kongo gör inte denna redan moraliskt snåriga djungel till historia lättare att navigera rätt för ”Harry Potter”-regissören David Yates, som främst varit ute efter att göra en moderniserad, fartfylld äventyrsfilm.

Och visst är “Legenden om Tarzan” ösig, fartfylld och fulladdad med flashbacks från Tarzans uppväxt bland aporna i djungeln. Men hur fort Skarsgårds Tarzan än må svinga sig i lianerna så kommer filmens problem till slut alltid ifatt. Om vi bortser från själva grundtanken på den fysiskt överlägsne vite mannen i djungeln som står överst i näringskedjan, så har filmen, som ren underhållning, så bråttom fram att den ofta glömmer sin publik. Samtidigt håller effekterna inte måttet på den här nivån, efter filmer som “Apornas planet: Uppgörelsen”, “Djungelboken” och så har ribban och kraven höjts märkbart vilket på IMAX-duken nu får Tarzans nära natur-upplevelser att kännas förvånansvärt digitala.

Christoph Waltz, här iklädd lurig linnekostym och Panama-hatt gör ännu en tröttsamt excentrisk Hans Landa-figur av den belgiske bödeln Léon Rom, den historiske person som ska ha inspirerat karaktären Kurtz i Joseph Conrads “Mörkrets hjärta”. Stackars duktiga Margot Robbie gör vad hon kan med att ingjuta styrka i en Jane som inte får mycket scenutrymme och utbrister att hon vägrar vara en “damsel in distress” strax innan hon just tas till fånga av belgarna i väntan på att Tarzan ska komma till undstättning..

Ingen större skugga bör dock falla över allas vår Alexander Skarsgård, som med låg profil går i mål med en karaktär som saboterat mången lovande skådiskarriär. Skarsgård har skulpterat både en atletisk superkropp och en nedtonad, stoisk jante-djungelkung som håller lokalbefolkningen som sin jämnlike och undviker både att slå sig för bröstet och yla från trädtopparna. Eller när han väl gör det, mot slutet av filmen, görs det så långt off-screen att man blir osäker på om det var ett djungelvrål eller en avlägsen scout-fis. En ny Tarzan som inte återvänder till Kongo för att boxas med vilddjur och vildar, snarare inspirera lokalbefolkningen (och djuren…) att stå upp emot de koloniala förtryckarna, likt en mer lättklädd 1800-tals-Che Guevara.

Visst är det modigt av David Yates att ge sig på historierevisionism i en matinéfilm av denna magnituden, även om filmen nog mått bättre av en mer lättsam approach till det historiska äventyrskonceptet, typ “Mumien”. Istället får vi en film som inte vet vilket ben den ska stå på. Ni som efter kvällstidnings-rubrikerna om Robbies och Skarsgårds heta kärleksscener har suktat efter en “Fifty Shades” i djungeln bör nog tona ned förväntningarna, det svartvita nakendoppet i “Tarzan and His Mate” från 1934 har mer betydligt mer hetta än detta gråbleka 3D-spektakel. Istället får vi en fumlig äventyrsfilm som försöker balansera porrigt månbelysta bilder på Skarsgårds supertorso med tunga replikskiften om folkmordet på de amerikanska indianerna, och samtidigt ge en historisk kontext till en B-filmsberättelse som aldrig bottnat någon annanstans än i en svunnen pojkrumsfantasi.

Tiden har sen länge sprungit ifrån Edgar Rice Burroughs nu hundraårige apmans-berättelse och det är rätt svårt att förstå poängen med att tina upp och halvmodernisera denna pulpige fantasihjälte när regissören David Yates tvingas till så stora svängar bort från originalet för att skaka av dess unkna sexism, rasism och knepiga koloniala arv att man undrar om det blir något kvar som är värt att berätta. Och nej – att blanda bilder på kedjade slavar med peppiga actionscener bland trädkronorna och antyda att Kongo räddades från Belgiens brutala koloniala förtryck av en trädsvingande apfostrad engelsman i yogabyxor är inte skäl nog. Det får en bara att sakna “Djungel-George”.