Det är filmen som får Åsa-Nisses franchise att likna sofistikerad satir. Eller ”Reine & Mimmi i Fjällen” att upplevas som fantastiskt komediguld. Det är visserligen billiga jämförelser men inte i närheten så billigt som humorn i ”Göta Kanal” – du kan inte räkna hur många människor som faller i vattnet på tio fingrar.
Filmen ”Göta Kanal” är mest intressant som ett fenomen. En generöst budgeterad buskis som på något sätt lockade såväl svenska filmstjärnor som högt aktade skådespelarveteraner och på något sätt blev en publikfavorit trots att kritikerna varnade med fanor och facklor. Med lika sågade som sedda uppföljare har det blivit en av Sveriges största och konstigaste filmserier.
Mindre intressant är filmen i sig. En extremt banal historia som blir desto mer banal med ett slarvigt, amatörmässigt manus. En förmögen, arabisk prins (ja, ni hör ju redan…) har beslutsångest över vilket båtsällskap han ska välja för en stor order och utlyser därför en tävling mellan multinationella Uniship och lokala tillverkaren Anderssons båtvarv. Därefter prickas dråpliga, ”komiska” situationer av på vägen från Stockholm till Göteborg.
Att manuset haltar och till slut rentav kollapsar är nödvändigtvis inte är ett problem i den här typen av komedi. Att vi otaliga gånger sett om och förälskat oss i ”Sällskapsresan”- och Jönssonligan-filmerna handlar snarare om deras underhållande karaktärer samt minnesvärda humorsekvenser snarare än vassa manuskript. ”Göta Kanal” har närapå ingenting att erbjuda.
I och med att man hetsar fram handlingen i expositionsbaserad dialog av sämsta sort så glömmer man – eller struntar i – att etablera rollfigurerna. Allt är så platt och lövtunt att man häpnar. Det är enbart tack vare skådespelarna vi vet vilka vi ska heja på. Loffe Carlsson och Kim Anderzon är pålitligt charmiga medan Yvonne Lombard är perfekt som en slags kedjerökande femme fatale.
Men filmen fäller krokben för både skådespelarna och karaktärerna. Samtliga har bestraffats med generande tafatta repliker, personligheter och relationer. Speciellt ofräscht känns hanteringen av Anderzon vars stackars Lena tvingas strippa, agera sexfälla åt bovarna och som kvinna självklart är en usel båtförare (man kan höra de stinkande gubbskratten eka i salongen).
Sedan är filmen som hantverk en katastrof i sig. Tempot är ojämnt, tonen livlös och det hela är både regisserat, filmat och klippt som om ingen involverad sett en riktig komedi tidigare. Med undantag för några fåtal fnissiga ögonblick så är det vissa korta gästroller (det är svårt att inte le åt Peter Harrysons fumliga polis) som roar. Men när legenden Georg Rydeberg som berusad slussvakt har en lång monolog om svenska avlopp blir man mest påmind om filmens kvalitet.
När huvudrollsinnehavarna nu är framlidna fanns åtminstone en förhoppning om att denna franchise kunde få vila i frid tillsammans med dem men med den nya uppföljaren som kommer ut så är det tydligt att det är en evighetslång mardröm av Elm street-typ. Men istället för Freddy Krueger så är det dålig – riktigt dålig – humor som hotar den svenska filmkulturen.