Ett rörigt kammarspel

Stephen King är onekligen en av vår tids skickligaste författare. En som genom åren gett oss oförglömliga klassiker som ”Pestens tid”, ”The Shining” och ”Det”. Hårresande skräckhistorier som efter ett antal mer eller mindre misslyckade film- och tv-adaptioner tycktes ha hamnat i Hollywoods frysbox. Inte längre. När den nya ”Det”-filmen med Bill Skarsgård stormade in i biografer 2017 blev det ett återupplivande av en genre som vid det här laget borde få ett eget namn, King-genren.

”In the Tall Grass” är en filmadaption av en av Kings otaliga noveller, skriven och regisserad av Vincenzo Natali. En man med mer tv-bragder under bältet än film eller vad sägs om ”Westworld”, ”American Gods” eller ”The Strain”? Hans senaste film innan denna är en tv-adaption av Kevin Bacon-klassikern ”Tremors” från 2018. Varför är då denna information relevant? Det är den inte, lika lite som det tycks ha varit relevant för Netflix när de valde att finansiera ännu ett filmprojekt som återigen tycks nagga på deras image som en filmkvalitativ streamingtjänst.

Men det börjar bra. En syster och bror stannar till vid en ödslig kyrka mitt i ett ovanligt högt gräsfält, därav titeln. Hon är gravid och vi förstår snart att de är på väg till San Diego för att adoptera bort barnet efter att fadern avstått sina åtaganden. Kanske är det denna desillusion som får henne att lystra till när hon så hör en pojke ropa på hjälp. Och rösten kommer någonstans från gräset. Men efter att ha tagit steget in i den gröna labyrinten märker de båda att det inte bara är omöjligt att ta sig ut utan att där också finns något ondskefullt.

Premisserna är, tja, väldigt Stephen King. Han är trots allt en ordkonstnär som kommer som allra bäst till sin rätt när han får arbeta inom ramarna för det mystiska, det diffusa, det övernaturliga. Detta gäller främst hans böcker för när det kommer till filmer har vi sett allt från splatterlika till rent humoristiska tolkningar av vad som borde vara ett fjäderlätt spelande med tittarens känslor. Och i en så skräckskadad filmtid som vår är det inte bara skicklighet i att berätta en historia som behövs utan även förståelse för vad som verkligen skrämmer. Tyvärr tycks Vincenzo dribbla bort just detta redan i filmens introscener när vår bror och syster utan någon eftertanke dumdristigt vandrar in i en bokstavlig djungel. Därefter är det svårt att känna någon som helst sympati med karaktärer som verkar så bakom flötet att de tycks vilja påskynda sin egen död.

Och det är något som tycks symptomatiskt för ”In the Tall Grass”. Vi får varken ett djup eller ens en bakgrund till alla dessa vilsna själar som en efter en ger sig tillkänna i gräset. Borta tycks Stephen Kings fantasirikedom och känsla för detaljer och karaktärsdrag. Inte heller tycks man ta vara på den möjlighet till psykologisk skräck som ett upplägg som ett oändligt grön labyrint tycks erbjuda utan det hela tycks snart tappa både sin logik och tittarens intresse. 

I slutändan verkar ”In the Tall Grass” bli något alldeles för diffust för att ens kvalificera som skräck.

Oavsett om det varit regissören och tillika manusförfattarens avsikt så följer han troget i Kings fotspår när han tycks ha svårt att knyta ihop påsen. Det blir ett rörigt kammarspel som bjuder på någon skrämselhicka men mer av allt försöker vara smartare än vad den tycks ha potential för.