”Ett sista race” är den totala motsatsen till välskriven humor som är vass, skarpsynt och skapar nyfikenhet hos publiken. I detta fall är jag snarare benägen att hålla med Aristoteles som ansåg att komedigenren hade lägre status än andra därför att den inte väckte eftertanke hos åskådarna och främst gestaltade usla människor. För att i stället för att skratta skäms jag när jag ser på detta spektakel till långfilm.
Skäms över skådespeleriet där samtliga medverkande från Malin Åkerman och Jonas Karlsson till de nyare förmågorna tycks läsa innantill eller förlita sig på clownigt minspel för att förmedla minsta lilla känsla.
Skäms över karaktärerna som tycks hämtade från tvtropes.org (och inte med ironi i åtanke utan av ren lathet).
Skäms över dialogen där varje kommande mening går att gissa sig till på förhand, där referenser görs till ”Ronny och Ragge”, som levererar livscoaching-tips i form av att ”det finns inga genvägar i livet” och vitsar i linje med ”sa hon Kicki, Pippi Titti eller Titti Pippi Kicki” (och jag som trodde att göra narr av folks namn slutade vara roligt i lågstadiet).
Skäms över berättelsen som handlar om en pappa som negligerat sin dotter under hela hennes uppväxt därför att han hellre åkt dit för fortkörningsböter och hur de sedan möts igen i sitt bil-intresse (för vem bryr sig om att man blivit bortvald i 17 år).
Skäms över kameraåkningarna som i stället för att ta tillfället i akt och visa på Sveriges vackra landsvägar hafsar över Norrlands vida granskogar i hopp om att det ska ge fart åt racingscenerna.
Skäms över att manusförfattarna inte ens orkat hitta på egna skämt utan hämtat scener ur andra verk som ”Thelma och Louise” och Van Dammes episka Volvo-reklam.
Skäms över att spektaklet också indirekt blir en enorm diss av alla dem i Sverige som faktiskt ägnar sig åt raggarkultur och streetracing. Också är jag arg. Arg över att detta finansierats av svenska staten.
Men samtidigt. Andra i publiken skrattar gott och högt.
Möjligen är det bara jag som inte förstår hur detta kan vara någonting annat än en film för de gråhåriga 65-plussarna i korvkön på Ica Maxi som växte upp med 91:an Karlsson, har en ordvitsbok på toaletten (med mycket damskämt) och längtar tillbaka till de dagar då snubbel-humor och mjöl i ansiktet var komedins Michelin-stjärnor.
Också stackars Johan Glans ska vi inte prata om.
Det enda positiva med detta hjärndöda hafsverk är Mario-Kart-känslan som uppstår när drönarbilderna övergår i en tecknad karta där vi får följa racingbilarna på vägen mot sitt mål som små söta symboler. Och inte ens det är särskilt välgjort.