”En officer och spion” är baserad på författaren Robert Harris historiska roman om Dreyfusaffären. Filmen utspelar sig i Paris vid 1800-talets slut då Alfred Dreyfus, en ung judisk arméofficer, mot sitt nekande döms för landsförräderi för att ha läckt militära dokument till den tyske militärattachén i Paris. Dreyfus degraderas och deporteras på livstid till den ökända Djävulsön, strax utanför Franska Guyanas kust.
Roman Polanskis vördnadsfulla historieskildring följer officerskollegan Georges Picquarts (Jean Dujardin) enträgna kamp för att stoppa den misstänkta rättskandalen byggd på nationalism och antisemitism. Det är relativt lätt att föreställa sig hur historien om en dömd mans kamp för att rentvå sitt namn har personlig resonans hos den omsusade regissören, som levt i exil i Europa sen han erkänt sig skyldig till att ha haft sexuellt umgänge med en 13-årig flicka i USA på 70-talet. Att ”En officer och spion” belönades med Juryns stora pris i Venedig – har jag däremot oerhört svårt att förstå.
Trots en något självömkande personlig ingång, är Polanskis rigida romanfilmatisering närmast livlös i sitt uttryck. Ett pompöst och påkostat epokdrama i elegant kostym, lika stel som berättelsens väldisciplinerade officerare. Rent visuellt finns en stor attraktionskraft i 1890-talets Paris med dess cancan-föreställningar och vackra konstmuseum, men det syrefattiga berättandet hade mått bra av att lätta på både en och två knappar i den snäva uniformen. Filmens första akt, en prövning för ögonlockens spänst, är en ändlös parad av soldater som kliver in och ut genom dörrar med olika dokument. I Polanskis ögon förtjänade tydligen varenda dammig boksida att filmatiseras. Resultatet är djupt oinspirerat och erbarmligt torftigt. Livstids exil på Djävulsön framstår nästan som en befrielse.