Ett nedgrävt lik i skogen. Kort därefter, en ihjälhuggen festfixare. Två offer med utländsk bakgrund, misstankarna täcker allt från planerade terrordåd till pengatvätt. Och hos en skum byggföretagschef (Simon Norrthon) börjar det bli svettigt när Martin Beck knackar på.
Det tar ungefär femton minuter innan jag totalt tappat intresset för den här Beckfilmen.
På den korta tiden har man hunnit snacka ihjäl hela handlingen så att jag knappt kan eller vill hänga med i polisarbetet kring fallet. Säpo kopplas in, Olle Sarri spelar befälet som naturligtvis inte lirar ihop med Beck och de andra. Han och Jonas Karlsson kanske tror att de är med i en komedi där deras inkompetenta snutar ska vara någon slags humor. I en annan del av staden gömmer sig en rädd städerska och hennes kille, mordvittnet, som inte har någon att lita på. En gång i tiden fanns det en uttalad tanke om att ”Beck” skulle spegla aktuella samhällsproblem. Här snuddar man lite vid hur vardagen för papperslösa flyktingar i Sverige kan se ut. Men som varje parallell handling i den här filmen är det gjort utan någon riktig glöd. Skådespelarna finns där, de säger sina repliker, en del gör säkert sitt allra bästa men ingenting lämnar avtryck.
Det gör dock inte mycket. I slutet av filmen, efter 90 minuters snack och lite verkstad, kommer mordfallets lösning lite i förbifarten sådär mitt i en dialog. Med en axelryckning, som om filmskaparna medgav att de aldrig själva brydde sig.
Är det här ett tidigt aprilskämt? Någon slags försök att se hur jävla trött och trist film man kan göra, och ändå få in sina tittare?
”Beck” har ju annars en oslagbar status i de svenska hemmen. Visst, inte många skulle erkänna sig som fans, men ändå sitter där över en miljon bänkade varje gång Fyran sänder en söndagsrepris. Mysfarbror Martin har hållit gatorna säkra sedan 1997, känns tryggt. Gunvald är onekligen en av de mest älskade filmkaraktärer vi har, med en del repliker lika kända som ”Sällskapsresans”. Hur kan det vara möjligt att kasta bort så mycket potential?
2015 års upplaga av Beckfilmerna har präglats av den största lazy ass attitude jag sett. (Och då har jag ändå utsatt mig för ett Adam Sandler-filmmaraton rätt nyligen.) Här finns ingen antydan till minsta spänning. Glöm nytänkande. Det saknas karaktärer att bry sig om, och knappt ens Peter Haber eller Mikael Persbrandt verkar tycka det är kul längre. Även om de är stabila i sina roller, det enda man alltid kan lita på i ”Beck”.
Samtidigt sitter teamets nykomlingar Anna Asp och Elmira Arikan fortfarande, efter tre långfilmer, och väntar på att få någonting vettigt att göra med sina rollfigurer. Något mer än att få filmen att passera Bechdel-testet, alltså. Då har man också ägnat runt en halvtimmes speltid åt att Oskar (Måns Nathanaelson) är nervös blivande farsa. Varför hans trista samboliv har fått så mycket utrymme i årets Beckfilmer är den största deckargåtan av dem alla.