”Vad i…?”, ”Varför…?”, ”Hur…?”. Jag sitter som en fågelholk. Logiken har uppenbarligen tagit semester i den kinesiske ”Hero”-regissören Yimou Zhangs första engelskspråkiga film, men när hela kalaset handlar om anfallande komet-monster från yttre rymden (som av någon anledning bara attackerar vart sextionde år) går det såklart att förlåta. Det går dessvärre inte lika bra att sopa den genomgående klyschigheten under mattan, eller bristen på välbehövlig självdistans och humor.
Matt Damon spelar en legosoldat som tillsammans med sin vapendragare, spelad av Pedro Pascal från ”Narcos”, är på jakt efter ”det svarta pulvret”; krut. Sökandet tar dem till den kinesiska muren, där de snart blir varse att ett långvarigt krig rasar mot en mystisk ras av rymdvarelser. Klart grabbarna ska hjälpa till!
Från fångar till hyllade soldater går det sedan snabbt, och såklart finns också en kvinnlig befälhavare för Damon att bli betuttad i. Som dessutom är en mästare i att hoppa bungyjump med spjut ner från muren mot de vildsinta bestarna där nedanför. Nämnde jag att alla soldater ser ut som färgglada Power Rangers också?
Det låter som en komedi, och frågan är om det inte borde ha varit det. Det går nämligen inte att hålla sig för skratt när man för första gången får se Damon i smutsiga medeltids-dreadlocks, och när det sedan dessutom visar sig att han pratar med någon slags hemmagjord skotsk dialekt blir det ännu roligare. Fast ibland glömmer han i och för sig bort dialekten och pratar med sin vanliga Matt Damon-röst istället. Oh well.
Det här är kitschigt på samma sätt som ”Xena: Krigarprinsessan” var på sin tid, och faktum är att ”The Great Wall” ofta känns som ett extra påkostat avsnitt ur den gamla serien. Skillnaden är att Xena i alla fall visste om att hon var fånig, men Damon och kompani kuskar på som om de inte själva vet om att de medverkar i ett lite väl våldsamt barnprogram. Jag undrar både en och två gånger hur mycket de stora namnen fick betalt för att medverka.
En starkt positiv sak med filmen är att regissör Zhang åtminstone förstått att han inte ska dra ut på den i all evighet. Det är rappt berättat, klapp klapp, fullt ös, och då och då lyckas han också trycka in lite häftiga visuella idéer i den, med långa kameraåkningar, glimmande pilar i slow-motion, och diverse spektakulära och påhittiga avrättningar. Lite drygt en och en halv timme får vi spendera i Kinaland, och det är i mina ögon värt att applådera en ”episk” storfilm som vågar vara kort i dessa dagar av evighetslånga tretimmarsepos. Jag har, om inte särskilt kul, så åtminstone inte tråkigt. Alltid något.
”The Great Wall” är kort sagt väldigt fånig, mindre logisk än det mesta andra, och rolig fast på fel sätt. Dessutom följer den formeln slaviskt för hur sådana här filmer brukar se ut, och du kommer kunna gissa vad som händer i hela filmen långt innan det faktiskt händer. Det är med andra ord perfekt för den actiontörstande 11-åringen, eller för den som bara vill se exakt hur det ser ut när Matt Damon för ett ögonblick lägger yrkesstoltheten på hyllan för att tjäna grovt med deg. Ni hao!