”American Gods” kretsar främst kring Shadow Moon (Ricky Whittle), en man som nyligen blivit utsläppt från fängelset för att närvara vid sin frus begravning. På planet hem stöter han på den mystiske Mr. Wednesday (Ian McShane), en herre som tycks veta väldigt mycket om Moons förflutna. Efter en stunds konverserande blir Moon slutligen erbjuden jobbet som Mr. Wednesdays livvakt, eller budbärare om ni så vill.
Mr. Wednesday snart visar sig dock snart vara den nordiske guden Odin och att Shadow blivit utvald av de gamla gudarna (med Odin i fronten) att stödja dem i kampen mot den nya merkantila och materialistiska tidsålderns gudomligheter. Här snackar vi alltså om kontokortens, televisionens, konsumtionmentalitetens samt internets gudar.
Som ni kanske hör är ”American Gods” skruvat värre, men det är helt i sin ordning, detta ska nämligen vara rätt bisarrt och eget. Romanen från 2001 med samma titel, skriven av Neil Gaiman, är ingalunda ”samlad” den heller. En bok som förresten många tagit direkt till sina hjärtan och som kallats för en blandning av americana, fantasy samt olika moderna och forntida mytologier.
Lyckligtvis ska själva tv-serien behandla grundmaterialet, romanen, med stor respekt och detta är naturligtvis en ack så viktig aspekt. Jag personligen har dock inte läst boken så jag kan tyvärr inte uttrycka mig något djupare kring just detta.
Med allt detta sagt är alltså ”American Gods” redan skruvad som den är, på allt detta har man sedan mage att skicka in den smått egendomlige Bryan Fuller. Självklart ett helt fantastiskt val, för att inte säga givet, man får dock i just ett sådant här fall förbereda sig på att resultatet blir ett ”ganska” säreget experiment.
Ni som tidigare sett Fullers tv-serie ”Hannibal” eller varför inte hans ”Pushing Diasies”, känner nog väl till Fullers minst sagt experimentella och drömska visuella stil? Ta den och multiplicera med ungefär tio så kommer ni nog rätt så nära det ”mindfuckade” spektaklet som är ”American Gods”. Med sig har han dessutom parhästen David Slade (”Hannibal”) som lyckligtvis fått sitta i registolen fler gånger än en i denna säsong. Slade, lika säregen han.
Nu kanske det låter som att jag är negativ, som att jag klagar? Absolut inte, är man som jag svag för sådana här originella och skruvade produktioner har man defintivt hittat hem. En serie för alla? Förmodligen inte, men för de lyckliga, mig inkluderad, som uppskattar det hela är detta rena rama julafton!
Förutom att ”American Gods” är ett visuellt fyrverkeri har man faktiskt även lagt krut på både manus och karaktärer. Nu bygger visserligen serien på en bok, men att man har fått jobbat en hel del med manuset för att få det hela att passa som tv-serie råder det ingen tvivel om och detta har man gjort med bravur. Karaktärerna lever verkligen, de har tilldelats både mening och djup. Något som kanske inte är helt vanligt då det gäller karaktärer i sådana här mer visuella serier.
Till råga på allt är det dessutom välspelat, i ”American Gods” verkar det mesta gå hand i hand. Den alltid så gemytlige Ian McShane är helt perfekt i rollen som Mr. Wednesday (Odin) och den mer okände Ricky Wittle lär bli ett namn på mångas tungor efter detta. Emily Browning, Crispin Glover, Pablo Schrieber, alla är dem bra! Som bonus dyker även skådisar som Corbin Bensen, Orlando Jones, Gillian Anderson, Jonathan Tucker och vår egen Peter Stormare upp i mindre roller och förgyller!
Sammanfattningsvis är ”American Gods” någonting utöver det vanliga. Handlingsmässigt; absolut, men framförallt är den ett visuellt experiment som inte liknar någonting annat. Välspelat och välskrivet, fantasy-genren har i och med ”American Gods” fått tillskott och detta med råge!