Exakt vad man förväntar sig av dagens Tim Burton

Om någon säger Tim Burton tänker jag direkt på en suddig effekt. En sådan där lite utsmetad överdesignad CGI-skapelse som rör sig för snabbt och utan tyngd, och som är för färgglad för sitt eget bästa. Men sedan träder hans tidigare filmer fram som genom en dimma, de filmer där han istället satte karaktärerna i centrum. ”Edward Scissorhands”, ”Ed Wood”, och ”Sleepy Hollow”, exempelvis. Sistnämnda kom för 17 år sedan. Det var i mina ögon kort sagt längesedan han var riktigt relevant som regissör (även om han har blixtrat till sedan dess), men med ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” fanns såklart ännu en möjlighet för en nystart. Så vad är det egentligen vi serveras?

Den unge Jake, spelad av Asa Buttefield, har under hela sin uppväxt fått höra underliga godnattsagor av sin morfar, och de har alla utspelat sig i och kring ett mystiskt barnhem. När en hemsk händelse skickar honom i riktning mot Wales och barnhemmet från sagorna finner han snabbt att det kanske inte bara var sagor han fått höra om, utan verklighet. 

Det ska sägas direkt; det tar för lång tid för handlingen att komma igång. På barnhemmet, som drivs av den excentriske Miss Peregrine, finns nämligen ett antal väldigt udda individer, som alla besitter speciella superkrafter, och varenda en av dem måste tydligen presenteras i detalj. Vi står liksom och stampar utan att komma någonvart, och själva mysteriet som Jake gett sig ut för att lösa hamnar ganska snabbt i baksätet när Burton istället låter fantasin löpa fritt med roliga kameralösningar, underliga kläder, färgsprakande scenerier, och allt annat som han älskar att fylla sina filmer med. 

Det är svårt att få några vidare varma känslor för några av karaktärerna, med undantag för ”Emma”, som kan sväva och styra över vinden och som spelas med genomgående ärlighet av Ella Purnell, och Miss Peregrine själv, som spelas av en sprallig Eva Green. Hon har dock en ganska undanskymd roll i sammhanget, trots namnet på filmen. Samuel L. Jackson spelar storskurken och förtjänar också ett omnämnande. Som vanligt levererar han när han får löpa linan ut, och han hjälps här också åt av en riktigt bra karaktärsdesign. Bäst är en scen där han sitter och smaskar på barnögon.   Asa Butterfields insats är tyvärr träig som en möbelbutik, och han lyckas inte lura mig för en sekund om att han gör något annat än att bara läsa sina repliker innantill. Tur att Tom Holland fick rollen som Spider-Man istället.

Men i övrigt är ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” inte dålig, utan bara ganska oinspirerad. Jag får inte känslan av att det finns något bultande hjärta bakom alla kugghjul, och även om det aldrig blir direkt tråkigt så blir det aldrig riktigt spännande eller roligt heller. Om du vet med dig att du brukar gilla den sentida Burton så för all del, ge filmen en chans, men om du som jag önskar dig en tillbakagång till gammal god form för goth-mästarn så finns det annat du kan lägga din tid på. Som Ransom Riggs bok som filmen är baserad på till exempel. Den vågar ta ut svängarna mer än filmen gör.