Extremt högt och otroligt korkat

När en gisslansituation slutar i explosiv katastrof för Johnsons karaktär Will beslutar han sig för att lägga FBI-pickadollerna på hyllan. Tio år senare träffar vi honom igen, enbent och familjefars-lycklig, just som han håller på att ro i land sitt livs deal. Will har nämligen fått i uppdrag att bedömma säkerheten i den enorma skyskrapan The Pearl som byggts i Hong Kong, och som den enigmatiske entreprenören Zhao Long Ji, spelad av Chin Han, låtit uppföra.

 Väl på plats visar det sig dock snabbt att andra, mer illasinnade individer inget hellre vill än att  tutta eld på det drygt 200 våningar höga arkitektoniska mästerverket för att på så sätt röka ut entreprenören och hans lilla röda hårddisk fylld med komprometterande information. Varför de anonyma skurkarna inte väljer ett lite mindre idiotiskt tillvägagångssätt är bara en av alla frågor du kommer fundera över i biomörkret. Effekten blir hur som helst att Wills familj, bestående av världshistoriens två mest lillgamla snorungar, och deras Neve Campbelliga mamma (spelad av Neve Campbell), plötsligt finner sig själva strandsatta på 96:e våningen med en rasande eldstorm några våningar ner. En eldstorm som dessutom sakta börjar leta sig uppåt.

”Så här kan vi ju inte ha det!”, tänker förmodligen The Rock, och bestämmer sig för att sluska sin enbenta biff-kropp in i infernot. 

Det är en fröjd att se honom, vår kära Dwayne, då han verkligen förmår bringa charm till vilken träbockskaraktär han än blir tilldelad. Så även här. Trots att klyschomobilen kör på femmans växel genom hela filmen är det en ynnest att vi åtminstone får åka med i sällskap med en så kapabel actionstjärna som honom. Skurkarna, däremot, är av en annan och klart slöare kaliber. Det väntar ingen Hans Grüber i skuggorna här alltså, inget ondskefullt geni man innerst inne halv-hejar på. Tvärtom minns jag tyvärr inte ens vad den skandinaviska (!) antagonisten heter och om det inte vore för att jag hade den här recensionen att tänka på hade jag nog inte heller kommit ihåg vad hans plan var eller vad slutmålet faktiskt är. Det behöver alltså inte sägas att handlingen inte riktigt suger tag på det sätt det säkert var tänkt.

Så hur är actionbitarna då? Levererar ”Skyscraper” där det verkligen räknas? Svaret är både ja och nej. En del scener får mig verkligen att greppa armstöden som den höjdrädda räka jag är, men de blandas dessvärre ut med en stor dos generiska eldstrider filmade av vad jag antar är en ivrig känguru med Parkinsons. Det är ett mysterium varför regissören Rawson Marshall Thurber (som en gång i tiden gjorde ”Dodgeball”) inte valt att fokusera mer på The Rock vs. brinnande idiothög skyskrapa, och mindre på allt annat. 

Som popcornstänkare är ”Skyscraper” dock godkänd. Går du in och förväntar dig en ny ”Die Hard” eller ”Skyskrapan brinner” lär du bli besviken, för här finns varken hjärnan, storyn, eller charmen från de filmerna, men känner du dig tillfreds med att bara hänga med Dwayne Johnsons perfekt nedsmutsade och blanksvettiga ansikte, några hisnande vyer, och en orgie i ”hur kom han dit”- och ”varför gjorde han sådär”-frågor under några timmar så kan du faktiskt ha rätt skoj. Svag trea.