Jag har inte läst böckerna, och ska nog faktiskt inte göra det heller. Kan tänka mig att de har nyanser som inte denna repeterande serie lyckas återskapa, men jag blir inte tillräckligt nyfiken på att ta reda på vad mer som kan finnas där.
Historien handlar om de tre olycksaliga syskonen Violet, Klaus och Sunny, som efter deras föräldrars tragiska bortgång hamnar i förmyndarskap hos sin avlägsne släkting greve Olaf. Olaf är ute efter barnens förmögenhet snarare än att ta hand om dem, och han kommer verkligen inte ge sig förrän han fått tag på pengarna.
Den grymt nedstämda sagan om de olycksaliga små, berättas av Lemony Snicket, författaren till bokserien. Han spelas bra av en torrt skön Patrick Warburton, som dyker upp titt som tätt och med melankolisk röst leder oss vidare i tragiken. Han är en behållning vid sidan av Neil Patrick, men blir tyvärr, också han, efter ett tag mest bara upprepande och inte vidare intressant.
Produktionen är som sagt fantastiskt snygg. Det ser någonstans ut som om Wes Anderson och Tim Burton träffats för att skölja ner några deppiga glas och skapat en unge mellan skålen. Det är grådaskigt, fast ändå riktigt tilltalande om man bortser från stundvis dålig CGI – för ögonen vill säga. Vilket också räcker en bit. Men inte längre än så. För ungefär lika mycket som jag verkligen uppskattar kulisserna, lika tråkigt känns det klyschiga som händer i förgrunden.
Karaktärerna är stereotypa, vilket i och för sig passar bra till de stilistiska kulisserna. Dock finner jag samtligas agerande och reaktioner inte vara trovärdiga alls efter ett tag, varför jag inte orkar bry mig om dem.
Manuset bygger på svart torr humor, men det blir inte roligt. Ibland drar jag på munnen men mer händer inte. Allting är provocerande upprepat efter de första avsnitten, så pass att till och med mina förlåtande barn (på 7 och 9 år) håglöst utbrister efter ett tag: Varför dör alla snälla? Varför blir det likadant hela tiden? Varför är han med igen? Blir det inget annat snart? Eländet är kul först, fast blir sedan frustrerande och känns efter ett tag mest bara just extremt olycksaligt.
Det händer lite mer i andra säsongen, men mest är det bara en ny säsong som börjar och med den tänds en gnista. Snart har tyvärr även den slocknat och vi fortsätter på samma gamla, samma-gamla, ja vad det nu är. Jag gäspar och barnen börjar längta efter ett slut.
”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” är trots sitt svårmod en på sina håll trivsam serie som funkar ett par avsnitt i taget. Vänta sedan ett halvår och kör två till. Överlag hade den mått bra av mer driv, ett bättre manus med rappare repliker samt lite hjärta. Men det är snyggt, om man vill vila ögonen på något trevligt tills att Wes Anderson nya kommer. Annars, se på annat.