Fängslande kuppthriller tappar greppet

Jag älskar en riktigt bra bankrånarfilm. Det är något väldigt tillfredsställande med att se en minutiöst uttänkt plan ta form, och en våghalsig kupp genomföras. För att inte tala om att vi alla gillar att heja på skurken, särskilt om denne är en charmig och smart jävel. Kanske är det någon pervers, hemlig fantasi om att komma undan med det perfekta brottet som sådana filmer låter oss leva ut.

”En satans eftermiddag” (”Dog Day Afternoon”, 1975) och ”Inside Man” (2006) är två personliga favoriter i heist-genren, som för några år sedan fick en stark utmanare i ”La Casa de Papel”.

Handlingen i denna spanska serie tar sin början när ett gäng rånare stormar Myntverket i Madrid och tar besökare och personal som gisslan. Ledaren, anonymt kallad Professorn, har samlat ihop en brokig skara småkriminella typer utan något att förlora, för att kamma hem miljarder euro i den mest spektakulära kuppen som landet någonsin sett.

Under några tajta dagar utvecklas en rafflande katt-och-råtta-lek, där rånarna ständigt lyckas vara två steg före polisen. Medias intensiva bevakning gör dessutom skurkarna till hjältar i allmänhetens ögon. Som moderna Robin Hood-figurer i Salvador Dalí-masker blir de en symbol för folkets misstro mot auktoriteter, och för den lilla människans ljuva seger. Spanska folket unnar dem varenda sedel. Det gör vi som tittar också. Rånarna är karismatiska, fräcka, snygga, extremt välförberedda, har kort stubin och sjuk kreativitet. Man imponeras av varje twist och varje vändning i den fängslande historien.

”La Casa de Papel” fick två säsonger i spansk tv innan den plockades upp av Netflix. Succén var ett faktum. Undertexter blev inget större hinder för världens publik, när ryktet om den nagelbitarspännande kuppthrillern började spridas. Den sägs vara streamingtjänstens mest framgångsrika icke-engelskspråkiga serie. Det är inte svårt att förstå varför. Man lånar de allra bästa delarna från Hollywoods vassaste kuppfilmer, och mixar ner det i en oemotståndligt rafflande blandning, med cliffhangers som gör det omöjligt att sluta. Hade det varit på engelska hade mycket kanske känts klyschigt, men det spanska språket sätter en extra krydda på det hela.

Vi fick beroendeframkallande tv. I två säsonger. Sen blev Netflix giriga. Och seriens skapare kunde inte säga nej till drömmen om några få euros till. Den redan avslutade historien skulle prompt mjölkas vidare.

Så föddes en tredje säsong, och en ny kupp. Till stora delar en karbonkopia på det vi har fått se tidigare. Man vill återanvända varje grepp och hitta tillbaks till dramatiken som fungerade så bra i de första avsnitten. Istället blir både säsong 3 och 4 en trött såpa där jag knappt kan bry mig om vad som händer med karaktärerna. Alla obetydliga tillbakablickar lyckas inte dölja att handlingen oftast står still.

Att jämföra säsong 1-2 med säsong 3-4 är som att jämföra ”Die Hard” med alla dess uppföljare. Det är som att prata om fantastiska ”Prison Break”, och hur snabbt och hårt den föll. Skillnaden mellan säsongerna är egentligen inte så markant, det är fortfarande ett högt tempo och välkomponerade planer som gäller. Det är nog bara det att jag redan har engagerat mig helhjärtat i gänget och deras kupp en gång, jag behövde inte se mer av exakt samma vara.

Därför är ”La Casa de Papel” omöjlig att betygsätta rättvist som en helhet. De två första säsongerna håller en hög klass och förtjänar en 4:a (om än något svag). Ibland känner man sig lurad av manusförfattarna, som fuskar med spelreglerna och introducerar en smart lösning till varje problem i exakt rätt ögonblick. Men jag bestämmer mig för att blunda för såna detaljer, så länge jag blir enormt underhållen.

Under senare säsonger hinner man dock bli snabbt uttråkad när man inser att serien inte har någon avsikt att utvecklas, eller växa, eller överraska oss. Den nöjer sig med att trampa i samma gamla spår och betyget faller direkt till en 2:a.

Betygstrean är alltså en kompromiss, men jag uppmanar alla nya tittare att se de två första säsongerna och sluta där. Jag vill hävda bestämt att det bara finns två säsonger av ”La Casa de Papel”. Allt annat är en bluff.