Mycket hänger givetvis på Emily Blunt och hur hon axlar Julie Andrews roll som den självsäkra och spralliga supernannyn Mary och tacksamt nog gör hon det med största övertygelse! Emily har, liksom Julie, en otrolig utstrålning som går rakt genom duken. Hon sjunger fantastiskt bra, har perfekt timing och agerar avslappnat med sina unga medspelare. Dessutom har hon ett riktigt fint samspel med den hyfsat okände Lin-Manuel Miranda som spelar hennes sidekick, ljusväktaren Jack.
Filmen utspelar sig på 30-talet, i den stora depressionens London. Vi får följa de två syskonen Michael och Jane från förra filmen, som nu har hunnit bli vuxna. Michael har tre barn som han tagit hand om själv sedan hans fru dog året innan och han kämpar på så gott han kan, men energin tryter. Som en gåva från ovan, bokstavligen, glider Mary Poppins in i hans liv igen. Hon tar sig an hans barn på samma lekfulla sätt som hon en gång rådde om deras pappa och plötsligt återvänder livet till hemmet. Dock verkar glädjen bli kortvarig eftersom Michael glömt att betala av på ett lån varför banken nu kräver honom på hela summan. Om han inte betalar inom några dagar, måste de lämna sitt älskade hem.
Det är en välspelad ensemble vi får äran att lära känna, om så bara på en sprudlande musikalyta. Förutom Emily Blunt och den behagfulle Lin-Manuel Miranda, samt en skara unga talanger, får vi se Ben Whishaw som pappa Michael och Emily Mortimer som faster Jane. Rob Marshall står för regin och några scener skvallrar tydligt om att han är mannen bakom bland andra ”Chicago”. Även Dick Van Dyke som spelade mot Julie Andrews i förra filmen har en liten steppande cameoroll.
Det har tagit många år, men nu är hon alltså tillbaka, Mary Poppins, och hon återvänder inte bara till London och de nya Banks-barnen, utan också till bioduken för att påminna oss som tittar om vad som är viktigt. Hon läxar muntert men bestämt upp om livet, om att våga ta det där steget, eftersom allt är möjligt, till och med det omöjliga. Släpp sargen vuxna människa och ge dig in i leken, som ju är livet!
Det är väldigt energiskt och musikalnumren är många. Låtarna är trallvänliga och driver effektivt, med några få undantag, handlingen vidare. Vissa nummer känns tyvärr mer som utfyllnad, och med tanke på att filmen är 2 timmar och 10 minuter lång behövs inte sådan. Bland annat får vi möta en förvisso alltid lika förtjusande Meryl Streep, i en längre sekvens som både är rolig och underhållande, men som i slutändan egentligen inte tillför något till det stora hela.
Musiken är ny, fast tonerna, liksom det visuella, både vad gäller foto och vackra kostymer av flerfaldigt Oscarbelönade Sandy Powell, känns igen från förr. Datortekniken skapar snygga specialeffekter och väldigt trovärdiga kulisser i de dimmigt mystiska London-omgivningarna, men ändå är bilderna sådär charmigt gammeldags som jag vill ha dem.
”Mary Poppins kommer tillbaka” är en gemytlig, förtjusande och melodiös film som helt klart kommer förtrolla både barn och vuxna i publiken. Se den med fördel på stor duk, för den bästa och mesta upplevelsen!