I inledningen får vi följa en flashback som skildrar Morbius och Milos barndom. Vi ser pojken Milo bruka övervåld efter att ha hamnat i bråk. Vi får läras oss att Milo, till skillnad från Morbius, bär på våldsamma tendenser – samtidigt som Morbius lagar trasiga maskiner på sjukhemmet. Det är klassiska mytologiska perspektiv som presenteras men som aldrig utforskas. Trots att karaktärerna inte är biologiska bröder så finns det ändå inre konflikter som uppstår på grund av broderlig rivalitet och allt vad det innebär. Milos bitterhet mot världen kommer först till uttryck som vuxen och när han blir vampyr. Morbius försöker samtidigt lära sig att behärska de nyfunna vampyriska krafterna och svårigheterna i att leva ett normalt liv.
Det hade varit en ynnest att få beskriva filmupplevelsen som dualistisk eller mångtydig, likt berättelsen om Dr. Jekyll, men bildberättandet tydliggör att detta är Daniel Espinosas film. Det är nordic noir möter inslag av konstlat ljus i en ”vill vara” Argentofilm, utan mod eller fantasi. Filmen kräver att du ska ta den på allvar, likt Christopher Nolans Batmanfilmer, samtidigt som den famlar runt i att försöka definiera sin egen stil. Filmen genomsyras av mörka, kalla färger med inslag av rött, grönt och brunt. Realism betonas genom nyhetsrapporteringar, stadsbilder och gator fyllda av invånare. Filmreferenserna haglar och det är så pass illa att man emellanåt önskar ett fingeravtryck från en desperat producent som skriker ”ge mig mer action!”. ”Morbius” är inte halvdöd – likt en vampyr. Den är heldöd.
Det redovisas bland annat i filmen att vampyrism är något plågsamt. Ingen enkel diagnos. Det är med andra ord inte som att beställa en sur caffe latte och be om en ny. Det här är liv och död. Konstgjort blod behövs för att överleva. Samtidigt tänker jag att filmen nog skulle må bra av samma vara – mer kött, mer blod, mer av något som påminner om en vampyrfilm eller body horror-genren. ”Morbius” är platt, tom och skittråkig – för att vara en film om vampyrer så saknar denna bett. Det är en film av en filmskapare som fortfarande vill bevisa något, nästan som att han behöver ett kvitto på att han gör filmer.
Om Espinosa släppt på rädslorna så hade bilderna och regin inte upplevts så distanserade som de gör. Kanske hade de motsägelsefyllda fula och snygga bilderna smält samman i en härlig symbios, i stället för att bli separata delar av en tråkig film. Letos rollprestation lämnas här i ett sorts vakuum, upplöst och betydelselöst, och det är svårt att kritisera en skådespelare när man upplever att regins fokus låg på andra delar – till exempel seriositeten i det hela. För vem är det vi egentligen följer i ”Morbius”? Filmen är missriktad. Den är varken otäck, cynisk, spännande eller underhållande. Det är ett sömnpiller, ett bildspel – för dem som kan. Jag kan inte tänka mig en bättre samtidsfilm som beskriver filmindustrins förakt för publiken.