Rowlings magiska värld växer så det knakar. I en helt ny franchise (hela fem filmer planeras) får vi nu utforska trollkarlsvärlden under tidigt 1900-tal, långt från Hogwarts trygga väggar. Harry Potter kommer av naturliga skäl inte att dyka upp, men det råder ingen tvekan om att filmerna är nära besläktade. Fans som har växt upp med den glasögonprydde trollkarlen med ett blixtärr kan känna sig som hemma, och njuta av många små detaljer och ledtrådar inför framtida händelser.
Men filmen står stadigt på egna ben och förkunskaper är inget krav. Den här gången finns det inte heller några böcker som historien bygger på, så i det här äventyret är vi alla lika mycket nykomlingar.
Eddie Redmayne spelar Newt Scamander, en nervös ung britt som anländer till New York år 1926. Newt är något tafatt i möten med andra människor och trivs som bäst med att ta hand om de märkliga husdjur som bor i hans resväska. Newt är nämligen djurvän av rang och reser världen runt för att rädda varelser som far illa, samt försöka lära en skeptisk trollkarlsvärld om att de oftast inte är så farliga. Men bestarna har en egen vilja och när Newts väska hamnar på villovägar passar flera på att rymma.
Newt och hans nyfunna vänner – Trollkarlssamfundets anställda Tina, hennes vampiga syster Queenie och Jacob, en motvilligt inblandad världsling (= mugglare, eller No-maj som man säger i USA) – får bråttom att återställa ordningen i New York.
Tonen i ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är inte helt självklart balanserad. Å ena sidan påminner den om ”Jumanji” med lekfulla jakter efter knasiga djur som ställer till med kaos genom staden. Den supergulliga, guldsnattande nifflaren stjäl varje scen den är med i.
Å andra sidan snuddar man ofta vid samma mörker som kännetecknade de sista ”Harry Potter”-filmerna. Och det är först när de inte gör en barnfilm som det blir riktigt intressant. När filmen vågar dra ner på färgerna och bli allvarlig, med paralleller till aktuella problem som främlingsfientlighet och rasism. Mycket mer står på spel än några djur på rymmen. Bakom kulisserna på Trollkarlssamfundet utspelar sig ett politiskt drama, fanatiska Second Salem-sällskapet bedriver en häxjakt, och om inte det räckte håller en galen trollkarl på att ta över makten i Europa. Rowling underskattar aldrig sina fans, och har skrivit en komplex men väl skildrad konflikt med goda och onda karaktärer på båda sidor.
”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är framför allt ett äventyr för alla de unga vuxna som växt upp med historierna om Harry Potter, och vill återuppleva lite av barndomens magiska skimmer. Potter-andan är ständigt nära, vi känner igen musikslingan och trollformlerna, det dyker upp husalfer, löpsedlar med rörliga bilder och andra lustiga små CGI-detaljer. Egentligen lite för många lustiga CGI-detaljer för min smak, har George Lucas varit inne och petat?
Det hjälper såklart att David Yates är tillbaka som regissör. Efter fyra ”Harry Potter”-flmer rör han sig hemvant i Rowlings miljöer och lyckas presentera många nya karaktärer och deras historier på ett sätt som aldrig känns överbelamrat.
Möjligen känns den karismatiska hjältekvartetten – spelad av Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler och Alison Sudol – lite väl snälla och bleka i skuggan av betydligt mer fascinerande rollfigurer med hemliga agendor. Det är dock välcastat ner i de minsta rollerna, där främst Colin Farrell och Ezra Miller känns som gjorda för att spela mer ljusskygga figurer ur Rowlings fantasi.
Filmen är en klart godkänd utveckling av Harry Potters universum. Samtidigt känns den som en prequel till något betydligt mer intressant. Man gläntar på dörren till en mörk framtid, och vi kan ana ett löfte om att även den här filmserien kommer bli tyngre och mer allvarlig för varje ny del.
Även om många lösa trådar knyts ihop och vi slipper en frustrerande cliffhanger, sår man många frön som kan bli till spännande historier framöver. Jag är gärna med på den resan.