Den kontroversielle finske regissören provocerar ofta med sina filmer. Mest kanske för att de inte följer en färdig mall utan bara är hans egna. Oavsett vad, så gör han fortsatt vad han vill och han gör det väldigt bra. Också i denna hans senaste rulle, tar han tydligt ställning för solidaritet och medmänsklighet och jag hoppas vi är många som ser och tar oss till hans budskap.
Khaled Ali är en flykting från Syrien som av misstag hamnar i Finland. Han vill göra rätt för sig och anmäler sig därför hos polisen för att söka asyl. Problemen i hans hemland är enligt finsk nonsens-uppdatering inte tillräckligt svåra, varför immigrationsmyndigheten nekar honom permanent boende. Dagen efter bokas plats på ett flyg för att ta honom tillbaka till det krigshärjade hemlandet och även om det tar emot ser Khalid inte någon annan utväg än att fly och på så sätt hoppas på det bästa.
En dag hittas han bakom några soptunnor av den nyblivne restaurangägaren Wikström, som efter viss tvekan och några knytnävsslag erbjuder främlingen både jobb och husrum. Det är början på en vänskap men också på en tro om en ny och verklig framtid.
”Ljus i natten” handlar om just hopp om ett bättre liv. Inget lyxigt önskas, bara ett liv i säkerhet, fritt från hot. Filmen handlar om att gå ihop och hjälpa varandra i ett samhälle där fler och fler är ensamma. Det handlar om att bli misstrodd och nedslagen, men att efter det ändå resa sig upp och se framåt.
Detta är en vardag vi alla egentligen lever med, eller åtminstone vid sidan av. Väldigt många vittnar om den verklighet som i filmen skildras och alla ser vi snuttar av hemskheterna på tv. Det här är hur världen ser ut idag. Människor är på flykt, för att rädda sina och sina barns liv.
Dock kommer inte problemet med flyktingarna att försvinna om vi blundar för dem och stänger gränserna, för så länge krig och förtryck pågår i världen, kommer civila fara illa och människor tvingas att fly. Människor som du och jag. Och det är det som Aki Kaurismäki vill rikta ljus på och han gör det med en öppen hand och vit flagg.
Som vanligt i hans filmer är skådespelarna helt fantastiska. På ett närmast apatiskt sätt säger de sina fåordiga och krassa repliker, vilket blir nästan hysteriskt kul emellanåt. Det ser enkelt ut, nästan som att det skulle vara ett dåligt agerande av vederbörande, men detta är allt annat än det och tar både tid och energi att få till.
Det finns vissa likheter mellan Aki Kaurismäkis och Roy Anderssons filmer. Mest kanske just vad beträffar skådespelandet och det tidlöst visuella som vi betraktar. Dock är Kaurismäkis bilder, till skillnad från just Anderssons, mer kontrastfyllda, färggranna närmast och hans berättande följer en för alla en tydlig dramaturgi.
Samtidigt är hans karaktärer oftast ett ganska vanligt bottenskikt av folk i allmänhet, som inte alltid annars får synas på film. Vilket både piggar upp och charmar.
Jag säger verkligen inte att någon av herrarna är bättre än den andra, jag säger bara att denna film av Kaurismäki är jäkligt bra!