Istället för att, som jag personligen hade önskat, gå raskt vidare där ”Divergent” kulminerade och slutade, får vi i och med ”Insurgent” en ännu längre startsträcka att vandra vidare på. Onekligen är det fartfyllt och tempot emellanåt verkligen på topp, men det finns tyvärr inte något driv framåt i historien och det händer sammanfattningsvis ingenting med den.
”Insurgent” tar rent kronologiskt vid där ”Divergent” slutade. De Osjälviska är utplånade, de Lärda har makten och rebellerna är planlöst skingrade. De senare måste under ledning av Tris och Four nu mobilisera sig för att ha möjlighet att göra revolt mot de korrumperade vid makten. Med tiden finner sällskapet fler bundsförvanter på minst sagt oväntat håll och motståndsarmén kan växa. En hämndlysten Tris plågas av svåra skuldkänslor, samtidigt som Jeanine gör allt för att få fast henne.
Det dystopiska, grå samhället i ruiner som vi blev bekanta med sist är lika snyggt skildrat nu och effekterna i flera sekvenser är imponerande. Manuset är dock på sina håll fånigt och vacklar en del för medan vissa oklarheter i intrigen får sin förklaring, hamnar på något sätt den huvudsakliga konflikten alltmer i skymundan. Jag måste flera gånger fundera på vad det är egentligen som kampen handlar om och det är aldrig en bra sak i ett sådant här sammanhang.
Tris Prior är filmens, liksom hela seriens, styrka och Shailene Woodley övertygar åter som vår ofrivilliga och ganska sorgsna hjältinna. Hon är stark, modig och envis och det är också så man vill ha henne. Därför tycker jag att det – till viss del förvisso befogade, men på något sätt för den här filmen väl djupa sidodramat om att förlåta sig själv, tar för mycket utrymme i anspråk.
Kate Winslet som elaka Jeanine, får ytterligare speltid i denna film och trots att jag någonstans efterfrågade det i ”Divergent”, då jag alltid vill se mer av henne, känns inte hennes figur alls mer trovärdig nu. Hon förblir tråkigt nog en platt serietidningsskurk som inte kammar hem några sympatipoäng alls.
En ny och potentiellt mycket intressant kvinnlig karaktär presenteras dock i Naomi Watts gestalt och även om hon inte hinner göra ett bestående intryck så bådar hennes blotta närvaro gott inför kapitlen som följer, i vilka jag verkligen tror och hoppas hon kommer ha en avgörande roll.
Där ”Divergent” ändå hänförde med sina häftiga simulationer som fick mig att i smyg dra paralleller hela vägen till ”Matrix” blir ”Insurgent” inte till så mycket mer än ett upprepande av sådant vi redan sett. Båda filmerna har innehållit en salig blandning av sci fi-action, romantik och politiska ränkspel. Men medan första lyckades skickligt växla mellan allt detta utan att tappa publikens fokus, trots sin extrema längd, har efterföljaren fullt sjå med att behålla vår fokus ens på duken. Actionscenerna är förvisso stundom godis för ögat, men fyller tyvärr ingen annan funktion än att vara ett avbrott i annars rätt påtaglig tristess.
”Insurgent” är en utdragen mellanakt inför någon som komma skall, för nog skall väl något komma snart?! Slutet är bra och lovar i alla fall det. Igen. Och optimisten i mig rullar upp ärmarna och börjar åter vänta.
Bara ett år kvar nu. Sen smäller det. (Hoppas jag.)