Fartfyllt familjeäventyr

Blixten är en liten katt som på ett brutalt sätt blir övergiven vid en vägkant. Han söker skydd i ett stort gammalt hus där en trollkarl bor med sina husdjur och ett gäng levande leksaker. Den förtrollade platsen blir snart hans nya hem, men katastrofen lurar runt hörnet och Blixten måste mobilisera styrkorna för att rädda både huset och sina nyfunna vänner.

Detta är ett, på många sätt, glatt och fartfyllt familjeäventyr som verkligen, framförallt inledningsvis är en ren fröjd att titta på. Mest tack vare det otroligt skickligt använda 3D-tekniken som är bland det läckraste jag sett på senare tid i animerad film. Många kameraåkningar är i djupled och flera gånger dessutom filmade i point of view på ett sätt som verkligen gynnar de tredimensionella effekterna och det är ofta jag måste blunda eller till och med väja för farande bollar och anfallande spindlar, som kommer till synes obehagligt men också kittlande nära. 

”Blixten och det magiska huset” handlar på något plan om vänskap och lojalitet, om familjeband och acceptans. Historien är simpel och intrigerna tyvärr inte lika genomarbetade som jag finner det andra, mer tekniska vara. Många slöa luckor i storyn blir åtminstone för den vuxne i publiken väl tydliga och även om detta kanske inte tar bort det lustfyllda i att hänga med på en visuellt skön åktur i 180 km/h så är det trist att inte allt i filmen fått samma omtanke. Vissa karaktärer är också rätt intetsägande, om man nu kan begära att ett gäng leksaker ska leverera så mycket personlighet. Eller jo förresten, det kan man visst det! Kom jag nu på när plötsligt ”Toy Story” ploppade upp i tankarna. Jag stör mig dessutom en del på elakingen i berättelsen, vars motiv känns oklara och utveckling från girigbuk till rabiat psykopat med bössa i hand är väl osannolik och stundvis till och med lite opassande i en film som uttryckligen riktar sig till småknattar. 


I övrigt är ”Blixten och det magiska huset” en mycket barnvänlig historia som alltså ändå motsägelsefullt nog innehåller några halvt otäcka och rätt våldsamma scener, i vilka den lilla kattungen är i direkt livsfara. Min fyraåring tyckte var lite läskigt några gånger, medan femåringen inte brydde sig nämnvärt utan vilade i trygg förvissning om att det till sist skulle sluta bra. Vilket det (spoiler!) såklart gör.

Den stora behållningen vid sidan av några tralliga brittpop-låtar (med bland annat The Cure) är ändå enligt mig den färgglada animationen och de fantastiskt fina tekniska lösningarna, som trots brister på andra områden gör filmen (i 3D!) absolut sevärd för både stora och små.