Frankrikes bidrag till årets Oscarsgala är turkiska ”Mustang”.
Först och främst vill jag påpeka att detta inte är en film som motsätter sig eller försöker svartmåla någon religion eller något särskilt land. Dramat utspelas visserligen i en liten by i Turkiet, men problematiken som tas upp, den att en glad och lekfull flicka anses som ett hot mot anständighet och familjens heder, är en problematik i alldeles för många kulturer och länder än idag. Därför är också den här filmen lika aktuell som viktig än idag.
En oskyldig lek i vattenbrynet efter skolavslutningen leder till ryktesspridning i en liten by. De fem föräldralösa systrarnas mormor blir bedrövad och kallar in sin son, flickornas morbror, för att hjälpa till med uppfostran. Sonay, Ece, Selma, Nur och Lale blir inlåsta i deras eget hem där de tvingas genomgå hustruskola och diverse andra övningar för att förberedas inför äktenskap med unga män från byn som morbrodern valt ut.
Det låter onekligen inte som upptakten till en särskilt munter film, men faktum är att ”Mustang” bitvis är en väldigt härlig historia om systerskap och sammanhållning och tjejernas sprudlande energi och livsglädje kan man som åskådare nästan ta på.
Det hela berättas via voice over av den yngsta systern Lale. Hon är en fotbollsälskande rebellisk liten flicka som säger vad hon tycker med vilka konsekvenser det än har. Hon har väldigt svårt för orättvisorna hon och systrarna utsätts för och organiserar bland annat en rymning för att de ska få uppleva åtminstone en stund i frihet på läktarna under en fotbollsmatch. Något som så klart innebär vissa repressalier.
”Mustang” är en feministisk film utan att någon gång traska över gränsen och bli övertydligt moraliserande. Budskapet når ändå fram och ingen vettig kan ju inte hålla med i det som sägs.
De fem unga flickorna spelas samtliga av otroliga talanger. De är så naturliga, fantastiskt karismatiska och sympatiska och man omedelbart känner med dem och nästan bokstavligen dras in i deras berättelse. Jag vill slita dem ur det där fängelset, skydda och ta hand om, fast kan såklart inte, vilket leder till en påtaglig frustration.
Även fotot är makalöst och med enkla kamerarörelser och intressanta vinklar skapas en dynamik mellan skådespelarna och deras omgivande, men väldigt begränsade värld. Det blir nästan svårt att andas också för mig av den klaustrofobiska tanken att vara förpassad till ett liv inomhus och bli vaktad dygnet runt av den så kallade moralens väktare.
Det finns några viktiga bifigurer vars motiv tyvärr aldrig riktigt redovisas för. Det är synd, då de ändå har en stor del i upplösningen av dramat. Men det är väl egentligen den enda bristen som jag kan se och påtala för annars är det här en fantastiskt sevärd, viktig och otroligt vacker film som utan tvekan förtjänar sin publik.