Filmen är rätt ful, men budskapet desto finare

Trasiga och inte helt perfekta dockor och gosedjur som ratats i tillverkningen, har hittat sitt ställe i utkanten av leksaksfabriken där de tillsammans lever i harmoni. Uglyville välkomnar de som inte är bra nog och Moxi är en av dem. Dock är ju meningen med ett dockliv att hitta ett barn att trösta, något som framförallt just Moxi fortfarande drömmer om att en dag få göra. Hon och några fula vänner ger sig därför ut för att leta efter den stora världen utanför. På sin resa hamnar de istället på Institutet för perfektion, där klass A-dockorna lever under ledning av den tyranniske Lou, som inte tänker se på medan några fula får framgång.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Vi är rätt bortskämda med bra animerade filmer idag och för att helt övertyga en bortskämd publik krävs det något utöver det extra. ”UglyDolls” saknar tyvärr det. Istället är den bara helt ok. Sevärd absolut, och fin, men inte mycket mer.

Animeringen är ganska trist och de slitna filtfigurerna i täten är förvisso gulligt charmiga i sin oskuldsfullhet, men i övrigt inte särskilt kul att titta på. Det kanske inte är fulfult, men överlag saknas passion i utförandet och det syns i resultatet. Det känns på något sätt ganska hastigt hopkrafsat, som att man tagit rester av det som blev över från andra animationer och sedan klistrat ihop dessa till en rätt simpel och fadd yta. Samtidigt poängterar ju filmen att yta inte är allt och här är det också innehållet som till sist lyfter det andra. 

Jag hade turen att se en tidig visning med dottern och tydligt var att även fula dockor och gosedjur hittar vägen till barnens hjärtan, vilket värmde också mitt.

”UglyDolls” är, sina brister till trots, en varm, uppmuntrande och glad musikalsaga som handlar om sökandet efter ett värde innanför ytan. Den slår ett slag för skönheten i det fula och avvikande och menar att perfektion, eller ett för stort fokus på den, inte egentligen är särskilt vackert alls. Det är ett fint och viktigt budskap i dagens filtrerade selfiebubbla och det når också utan krusiduller den tänkta unga målgruppen, fast även deras föräldrar.

Att budskapet dessutom är ackompanjerat av trallvänliga och peppiga, om än något övertydliga sångnummer, gör inte saken direkt sämre, vilket i slutändan får vara bra nog för den här gången.