Det bra är att detta ska vara den sista filmen i serien, det dåliga är – i princip allt det andra.
Anastasia Steele och Christian Grey gifter sig och gör sedan vad alla andra nygifta miljardärer gör, åker på lyxig bröllopsresa med eget jet-plan. De måste dock avbryta sitt kuckelurande i Europa när de får höra att en hämndlysten Jack Hyde (Anastasias förre chef) härjar hemmavid.
Det tar ca nio minuter innan handklovarna kommer fram. Och därefter några till innan nästa sexscen utspelas och sedan ytterligare några till nästa. Det är lite så man ser filmen. Räknar antal gånger huvudpersonerna rullar runt i sänghalmen och bedömer hur påhittigt de hamnade där. Inte för att det så ofta är särskilt påhittigt eller för att dessa rullanden i slutändan är så mycket att hänga i granen egentligen, utan mest för att det andra däremellan andas sådan tristess.
Fortfarande är det ytterst problematiskt på så många nivåer att jag emellanåt får ångest av det jag ser och blir dessutom sinnessjukt arg så här efteråt. Ändå väljer jag vara storsint nog att låta recensionen handla om filmen.
Filmen suger.
Detta är verkligen inte en bra film och i princip allt från manus och regi till skådespeleri är under all kritik. Ändå lyckas denna vara bättre än förra, vilket i och för sig inte säger så mycket alls. Det största bekymret är att hela idén med en kärlekshistoria faller när den ena parten är en manipulerande psykopat och den andra mest fnittrar storögt åt upptågen. Hans sjukliga kontrollerande har tonats ned något i detta och hon ges mer utrymme att säga ifrån. Men det är han som fortfarande håller i piskan, äger företaget hon jobbar för och även i övrigt styr över varje steg hon tar. Hon å andra sidan finns där för att blidka honom och stryka hans ego medhårs, vilket känns riktigt sunkigt.
Fast ändå, lite mer rebellisk är hon, fagra Ana, som till och med trotsigt visar tuttarna på en fransk strand, tvärtemot sin svartsjuke makes strikta order om att behålla bikinitoppen på. Lite uppiggande mitt i all misär om ni frågar mig.
Dakota Johnson och Jamie Dornan gör vad de gjort i två filmer innan, övertygar föga. Johnson biter sig i läppen och Dornan går runt i slitna jeans och spänner magrutorna. De två är bättre än detta, men båda verkar plågsamt medvetna om att de medverkar till en produktion av bajs och agerar därefter. Replikerna är lika usla som det mesta andra i manuset och alla övriga obetydliga karaktärer gör inte särskilt trovärdiga gästspel i huvudrollernas liv. En snygg bil som figurerar i ett antal scener har mer personlighet än samtliga karaktärer tillsammans, vilket inte helt osökt är ett stort problem.
Det finns bara så många olika typer av handklovar att plocka fram, varför man lagt till en spänningsintrig för att krydda till, där det svala sexet inte lyckas bringa någon hetta. Tyvärr är också den intrigen så konstruerad och osannolik att det blir lika löjligt i slutändan som det är förutsägbart i början.
”Fifty Shades Freed” ämnar att roa och kittla de redan frälsta och trevligt så för dem. Vi andra som varken uppskattade de illa skrivna böckerna eller de första två filmerna, har inget att hämta här heller. Visst är soundtracket tralligt och den röda nyansen i piskrummet trivsam att vila på ögonen på, men i övrigt – nej, nej, nej.
Vill du se något bra, se något annat!