Stockholms turistmagnet Gröna Lund hade i många år en utmanare, Nöjesfältet, alldeles vägg i vägg. Kampen om besökarna varade i årtionden. Tills de konkurrerande ägarnas barn, John Lindgren respektive Ninni Nilsson, föll för varandra i äkta Romeo & Julia-stuk. True story.
”Eld & lågor” är en verklighetsbaserad, skildring av den förbjudna romansen mellan flickan från den förnäma överklassen och pojken från ”tattarfamiljen”. Städade Gröna Lund expanderar med fina karuseller, medan slitna Nöjesfältet står i skulder över öronen. Andra världskriget härjar i bakgrunden men på Djurgården utspelas ett helt annat slags krig, det mellan två nöjesparker och deras bittra ägare. John och Ninni är i högsta grad involverade i konflikten, och uppmanas att spionera och sabotera sedan de var små. Nu är båda i tjugoårsåldern, och börjar se på varann i nytt ljus.
”Verklighetsbaserad” eller snarare löst inspirerad, för det handlar mer om en förhöjd verklighet. Mindre av ”Vår tid är nu” och mer av ”Moulin Rouge!” – storslaget och teatraliskt. Sprudlande av energi. Späckat med drömscener och fantasiinslag.
Det är ett stycke mindre känd Stockholms-historia, fångat genom ett färgsprakande ”La La Land”-filter. Men trots att filmen utspelar sig år 1940 rör den också vid aktuella ämnen, som rasism och flyktingar. Man skulle kunna analysera ännu mera, och undra om de rivaliserande nöjesfälten ska spegla dagens splittrade samhälle, där misstro, rädsla och hat frodas.
Det blir mycket film för pengarna när radarparet Måns Mårlind och Björn Stein står för regin. Vilken fantastisk värld filmen visar upp. Kostymerna är fantastiska, scenografin förtrollande. Soundtracket bjuder på både jazz, ABBA och Zara Larsson, utan att bry sig om vad som är tidsenligt. Mårlind och Stein har ett otroligt filmöga och stora konstnärliga ambitioner. De varvar specialeffekter och storslagna miljöer med små, intima och vackra scener. Filmen har många minnesvärda bilder.
Ofattbart nog är detta bara deras tredje svenska långfilm, efter genreöverskridande thrillern ”Storm” och Håkan Hellström-hyllningen ”Känn ingen sorg”. Ser man kanske en trend? Många influenser som rörs ner i mixen, många inspirationer och idéer som vill med.
Mitt i spektaklet kunde det varit lätt att försumma sina skådespelare. Men Albin Grenholm (”Midnattssol”) och filmdebuterande fyndet Frida Gustavsson agerar så naturligt som om de känt varandra hela livet. Det slår gnistor mellan det unga kärleksparet, som både avskyr och dras till varann. I bakgrunden syns flera namnkunniga skådespelare, som även de får sina tillfällen att skina, mest kanske Robert Gustafsson som Ninnis stränge far. Värd att nämna är också Edvin Endre, med en sorglig liten sidohistoria som Johns lillebror Lennart. Den hinner tyvärr knappt börja eller beröra innan den tar slut.
Filmen flyger lättsamt förbi flera scener som kunde ha utvecklats och karaktärer som borde fått mera djup. Regissörerna jonglerar med många bollar samtidigt, och tappar en och annan viktig på vägen. De vill skildra starka känslor, som inte alltid når igenom bioduken.
Men varför jag ändå älskar ”Eld & lågor” är för stämningen som den virar in oss i. Den skildrar en naiv syn på den stora kärleken, som övervinner alla hinder och gör det omöjliga möjligt. Fångat sådär skimrande och magiskt som det bara blir på film, men ändå igenkännbart för alla. Det handlar om fjärilar i magen, osäkerhet, undantryckta känslor, passion, drömmar, längtan. En film för obotliga romantiker, helt enkelt, som vill låta sig bli förtrollade och drömma bort sig till en annan tid och plats.
Man får hoppa in i den här världen med ett öppet sinne. Den här utsvävande och väldigt osvenska stilen kommer inte gå hem hos alla i publiken. Och det är inte alltid en helgjuten eller gripande berättelse, men ändå – en jäkla karusell till film. Jag vill knappt kliva av.