”Familia” är Mikael Wiströms och Alberto Herskovits tredje film om den peruanska familjen Barrientos familjekris och senare splittring. Allt tar sin början när mamma Naty lämnar sitt 35-åriga äktenskap för att resa till Spanien. Där väntar ett nytt liv som hembiträde. Bakom sig lämnar hon de vuxna barnen och maken Daniel som har svårt att förhålla sig till omställningen. Han vägrar till en början acceptera förlusten och pumpar frun på frågor om hon verkligen älskar honom. Ja, det gör hon. Men kan inte fortsätta leva samma liv. Nåja, det nya blir kanske inte riktigt som hon tänkt sig heller. Särskilt svåt att hantera är ensamheten i det nya landet.
Kameran finns hela tiden där, på nära håll följer man familjens ofta torftiga liv och ganska kämpiga vardag. Dialogen är särskilt fin på ett ställe där sonen frågar pappan vad som händer om han dör. Då får mamma ta hand om dig. Men om hon dör också, fortsätter han. Då blir du ensam. Nä, då finns ju du här som ett spöke. Vuxna sonen Dani å andra sidan kämpar med sina mindre smickrande aggressiva personlighetsdrag. Han har också svårt att förhålla sig till fadersrollen.
Allt känns väldigt äkta även om dramat också måste krävt en hel del regi. Inte minst med tanke på den många gånger inåtvända spelstilen. Trots allt händer inte så mycket heller. Livet lunkar liksom på. Vändpunkten kommer när Naty trots allt väljer att återvända till Peru. Familjen återförenas och ett stort bröllop väntar. Trots svärtan i alla förluster förmedlas en framtidstro och livsglädje som sitter i långt efter filmen.
Eftersom delarna är helt oberoende av varanda kräver inte trean någon direkt repetition av Compadre och Den andra stranden, också de känslostarka uppgörelser med vad som kan uppfattas som regissörens egna motiv.