I ”Sagan om prinsessan Kaguya” får vi följa berättelsen om den lilla flickan Kaguya som föds ur en bambustjälk och hittas av bambuhuggaren Okina som tar hand om det mystiska barnet tillsammans med sin fru. Det lilla barnet ter sig onekligen speciellt och växer mycket fortare än vanligt. Okina ser det som ett tecken från ovan och bestämmer sig för att göra allt för att ge flickan ett nobelt liv. De flyttar med nyfunna rikedomar ifrån den pittoreska byn i skogen in till staden där Kaguya ska uppfostras på korrekta manér och till slut kunna giftas bort.
Berättelsen är baserad på en japansk folksaga från 900-talet och det traditionella berättarmönstret känns tydligt igen. Sagan om den unga prinsessan är i mångt och mycket just en saga, om än mer verklighetsförankrad sådan – trots sina mer övernaturliga element. Det feodala japanska samhället skänker en allvarligare ton till berättelsen och mycket av tematiken kretsar kring den patriarkala strukturen i landet.
Kaguya är en ung flicka som, även om hon gärna vill vara sina föräldrar till lags, drömmer om att få göra sina egna val och hålla sig efter sina egna regler. Men det är hennes pappa som tar beslutet att ta familjen till staden och uppfostra sin dotter på “rätt” sätt. Efter att ha nått könsmogen ålder omges hon fort av friare som vill göra allt för att “göra henne sin”. Befriande nog ställer Kaguya dock hårda krav på sina friare och låter de genomgå prövningar för att bevisa sig värdiga hennes kärlek – en intressant dynamik med det strikta japanska samhället som bakgrund.
Isao Takahata, medgrundare till Studio Ghibli och efter legenden Hayao Miyazaki bolagets främste filmskapare – med klassiker som “Eldflugornas grav” under bältet, regisserar denna historia med lika mycket kärlek som finess. Och rent estetiskt skiljer den sig stort från merparten av animationsstudions tidigare filmer. Här går man ifrån de mer traditionella japanska animén och närmar sig istället en form av skissartade akvarellmålningar. De vackra bakgrunderna tonar oftast ut i halvfärdiga laveringar medan fokus ligger på karaktärerna i förgrunden, samtidigt som grova blyertsdrag hjälper till att skildra karaktärernas inre tumult. Det hela skänker filmen en sagolik ton som lyfter fram känslan av den klassiska folksagan.
Eloge skall även ges till den oerhört vackra musiken av Ghibli-veteranen Joe Hisaishi som sätter stämningen för den idylliska berättelsen – särskilt Kaguyas egna spelande på stränginstrumentet koto, som är en av få saker hon faktiskt uppskattar i sitt nya liv.
Det oerhört vackra yttre lyckas dock inte matchas helt av filmens narrativ. Trots att det är en mycket finstämd historia om att slå sig fri från tryckande strukturer så glider man ifrån budskapet mot slutet då filmens mer övernaturliga bitar halkar in och skapar fler frågetecken än svar kring den speciella prinsessans bakgrund. För invigda animéälskare är detta en säregen sevärdhet att kolla in, men för övriga är det nog studions mest svårtillgängliga på länge.