Det är inte lätt att vara musiker i dagens kändiskåta samhälle. Det har vi under lång tid lärt oss av filmer som skildrat passionerade drömmare med genombrottsdrömmar och deras kamp mot giriga skivbolagsbossar. Här får vi storyn ur ett något annorlunda perspektiv när två trasiga människor som nått botten finner oväntad hjälp i varann.
Skivbolagsdirektören Dan (Mark Ruffalo) är alkoholiserad, separerad från hustrun (Catherine Keener), distanserad från tonårsdottern (Hailee Steinfeld) och ser sin halvdana prestation på företaget resultera i kicken från partnern (Mos Def). Samtidigt är begåvade men naiva Greta (Keira Knightley) nydumpad av pojkvännen (Adam Levine) med en rockstjärnekarriär i uppsving. Dan hör Greta uppträda på en sjaskig bar, de bestämmer sig för att samarbeta och gör när skivbolaget tvekar en egen skiva där de använder Manhattan som en enda, stor studio.
Det är en finstämd, liten indie som skickligt duckar för de värsta klyschorna och landar fint i huvudkaraktärernas samspel samt gemensamma kärlek för musiken. Upplägget med dessa underdogs och deras hopsamlade, omaka men bedårande orkester (den överentusiastiska violinisten med instoppade shorts är fantastisk!) som spelar i gatugränder, tunnelbanestationer och hustak träffar rätt i hjärtat. Dessa scener är filmens själ och är både roliga, charmiga och med musik som smälter likt guld i öronen.
Här finns även en typiskt prickfri prestation från den underskattade Ruffalo. Hans oborstade douchebag får värme och känsla av den vänliga, hundvalpsliknande uppsynen samt en sexig självsäkerhet i kombination med subtil sårbarhet. Knightley är ingen personlig favorit men är här ovanligt bra och vi slipper hennes karaktäristiska darrande underläpp och gråtmilda rådjursögon.
Mycket har de att tacka regissören John Carney som tidigare gjort den ljuvliga, irländska singer-songwriter-musikalen ”Once”. Den tog bättre tillvara på temat gemensam kärlek till musiken i en svårdefinierad relation. Här blir det trots en påtaglig charm aningen ojämnt och Hollywood-stiliserat. Några udda beslut sänker också intrycket, främst att nedgradera upplösningen till bilder under eftertexterna (som vanligen brukar stå för omtagningar eller bortklippta extrascener).
Castingen av Maroon 5-sångaren och The Voice-coachen Adam Levine är också en olycklig distraktion. Medan han inte är direkt så dålig som väntat så lyckas han inte komma i närheten av Knightleys nivå och det blir alldeles för svårt att förstå hennes sprudlande förälskelse i denna träbock. Det går helt enkelt inte att köpa Levine i rollen, speciellt när han ska sjunga med sitt envisa wailande. Jag hade även sett att Knightley och Steinfeld skulle bounda över annat än killar och shopping (med ett särskilt ofräscht moraliserande över den senares klädsel).
Det är en sevärd men inte helgjuten film, som ofta är fallet när duktiga europeiska regissörer testar lyckan i Hollywood. Men med brister åt sidan så är stämningen nästan alltid på topp tack vare fina miljöer, sympatiska huvudroller och vacker musik. Man blir kanske inte överväldigad men definitivt medryckt för stunden.