Systerskap är ett alltför outforskat tema på film. Alltför ofta hamnar det lätt i ”chick flick”-facket. Det fina med ”Blodssystrar” är att det inte bara är ljusår ifrån fnittriga kuddkrig i rosa flickrum utan det handlar om riktiga människor med riktiga liv.
Regissören Malin Andersson har tidigare följt Julia och Johanna i en kortfilm som skildrade deras starka relation. De utsattes som barn för en traumatisk kidnappning och övergrepp i hemlandet Azerbajdzjan innan de flydde till Sverige.
Nu ska Johanna flytta för att plugga på högskola medan Julia trånar efter en kille hon träffat utomlands. Växande konflikter i kombination med distansen samt ett stundande bröllop sätter så småningom deras tidigare järnstarka relation på prov.
Det är en medryckande berättelse om att växa upp och ställas inför vad lojalitet för familjen egentligen innebär. Man känner både med och för systrarna, vare sig de skrattar tillsammans eller grälar. Det är gripande när de med stelt leende och osäker röst försöker övertala både sig själva och kameran att de klarar sig utan den andra.
Filmen lider dock av två problem. Man anar att mycket information från Anderssons första film om systrarna är frånvarande här vilket skapar en förutsättning att man sett nämnd film för att verkligen lära känna huvudpersonerna. Utan den kommer man dem inte så nära som man vill, och får även bara en minimal inblick i deras grymma historia.
Ett annat mindre minus är att Julias fästman, som utvecklas till en slags hotfull antagonist, förblir en väldigt anonym bakgrundsfigur trots den påverkan han har i systrarnas relation. Troligen är detta ett inspelningsmoment men det ger desto mer dålig bismak när han målas upp som en stereotypiskt svartsjuk, endimensionell frihetsberövare.
Med det sagt, fortfarande en fin och sevärd film om syskonskap som är starkare än många andras av både naturliga och nödvändiga skäl. Få har samma emotionella bagage som Johanna och Julia och därför träffar deras gemensamma resa i hjärtat.