Vi får först stifta bekantskap med Srinivasa Ramanujan (Dev Patel – ”Slumdog Millionaire”, ”Hotell Marigold”) i Madras i Indien, där han växte upp. När han får arbete med att sköta siffror och bokföring på ett litet företag uppdagas det snabbt att han har en sällan skådad talang. Matte är något som han bara ser och kan, som ett språk han förstår, något som hans gudar har gett honom lösningarna till.
Efter att ha fått hjälp att skicka några av sina anteckningar till G.H. Hardy (Jeremy Irons), en känd matematiker i England, blir han inbjuden att komma till Cambridge för att fortsätta samarbetet. Ramanujan lämnar sin unga fru och Indien bakom sig, men den konservativa universitetsvärlden med alla sina strikta regler, blir en större utmaning än han väntat sig; och det är långt ifrån alla som tar emot honom med öppna armar.
”The Man Who Knew Infinity” innehåller många av de nyckelelement som brukar finnas i en manusskrivares checklista för att skapa dramaturgi. Vi har en riktig ”under-dog” som huvudkaraktär – Srinivasa Ramanujan är inte bara självlärd och från en fattig familj, utan han är även en indier som hamnar i det konservativa Storbritannien på tidiga 1900-talet. Vi har en kärlekshistoria där stora avstånd och svek spelar en viktig roll. Vi har krig, sjukdom och rasism; och dessutom är allt baserat på verkliga händelser.
Det borde vara en given ”hit”. Men trots att alla bitarna finns där, och att Ramanujans livsöde innehåller både tragedi och hopp, så når filmen inte de riktiga topparna. Kanske är det den komplicerade matematiken som är svår att tända till på och som gör det knepigt att förstå varför Ramanujan ger upp så mycket. Kanske är det att filmskaparna valt att återge sanningen i alltför stor detalj och att resultatet känns lite skralt och som om musten saknas.
När Ramanujan i början förklarar för sin hustru att matte för honom är som ett konstverk där inte alla andra kan se färgerna som används, så är jag med på noterna. Det är en vacker beskrivning av tjusningen med något som de flesta personer inte har någon djupare relation till. Men senare i filmen när Ramanujans främsta arbete handlar om att lösa ekvationen om heltalspartitioner så har i alla fall jag svårt att gå igång på det – och jag är ändå lite av en matte-nörd.
Visst kan man se hur passionerad han är över att hitta lösningarna och vad han får utstå för att nå dit, men det blir ändå svårt att helt sympatisera med hans kamp att bli förstådd och erkänd. I alla fall till den grad att han får ge upp både sin fru och sin hälsa för att nå dit.
Det som ändock utgör en slags kärna i berättelsen är relationen mellan Ramanujan och Hardy. Hardy är en av få som tar det indiska geniet på allvar och ger honom en chans, men han är ändå reserverad och har svårt att bli en riktig vän – något Ramanujan, som har lämnat allt bakom sig, är i stort behov av. Att se utveckligen av deras kamratskap är filmens starkaste kort, och både Patel och Irons spelar sina roller med övertygelse.
Man måste inte vara matte-freak för att uppskatta delar av filmen. Den innehåller många universella teman som de flesta av oss har en relation till. Men eftersom själva hjärtefrågan ligger inom en sådan smal nisch och att ämnet får ta ganska stor plats i filmen gör den mindre anknytningsbar än den annars kunnat vara.