En krypande man är iförd en heltäckande latexdräkt med ett tjockt svart sugrör, ett avlångt andningshål, som löper från munnen ut i rummet. ”Det där kopplar man till ett lavemang”, hörs en skrattande Mapplethorpe förklara för en förfärad konstkritiker. ”Min utbildning hade inte förberett mig för fotografier på erigerade penisar”, berättar hon i en intervju i nutid. ”Jag saknade språk för att beskriva vad jag såg.”
”Mapplethorpe: Look at the Pictures” följer titelns uppmaning utan att blinka. I en av kultfotografens mest explicita bilder fångar kameran hur en arm förs in i ett uppspärrat anus. Ett annat verk skildrar hur en man urinerar i munnen på sin älskare. Vi tvingas att titta på dessa bilder och hundratals fler ur Mapplethorpes enorma katalog, och man måste nog vara en relativt förhärdad porrkonsument för att inte rygga tillbaka emellanåt. Upplägget skulle kännas sensationslystet och vulgärt om det inte vore för att regissörerna Fenton Bailey och Randy Barbato framgångsrikt använder Mapplethorpes fotografier för att belysa både mannen och konstnären.
Bilden som framträder visar en kompromisslös, ärelysten och sexuellt omättlig varelse som gradvis erövrade New Yorks hipsterscen i en tid då både fotografi och homosexualitet betraktades som lägre stående avarter. Från det katolska medelklasshemmet via förhållandet med musan Patti Smith och bohemtillvaron i Brooklyn, hela vägen till den avmagrade, AIDS-sjuke fyrtioåringen som grämer sig över att han inte tjänar lika mycket pengar som Andy Warhol – ”Mapplethorpe: Look at the Pictures” lyckas hela tiden fördjupa bilden av sitt studieobjekt och förbli engagerande.
Förutom raspiga inspelningar med Mapplethorpe själv intervjuas en uppsjö av gamla älskare, fotoobjekt – de två rollerna sammanföll gärna – och vänner. Nästan alla framhåller fotografens manipulativa förmågor och benhårda vilja. Mapplethorpes karriär var ingen slumpmässig händelse. Nuförtiden säljs också hans verk för hundratusentals dollar. Och här finns mer än ”bara” porr – Mapplethorpes blomstudier och porträttkonst får befogat med utrymme i dokumentärens senare delar.
Men det är inte blomsterarragemang eller kändisfotografier som bränner på näthinnan när eftertexterna börjar rulla, om man säger så.