Lill-Zlatan, egentligen Ella (Agnes Colliander), är föga intresserad av att skaffa vänner. För henne räcker det gott med en fotboll och favoritmorbrorn Tommy (Simon J. Berger) som enda sällskap. De är uttalade BFF:s och ser världen på samma sätt. Att Ellas föräldrar är allmänt disträa och lämpar av dottern hos Tommy för att åka till Mallis på semester är alltså goda nyheter. Men när hon till sin fasa upptäcker att hon måste dela sin Tommy-vecka med dennes nya pojkvän vänds världen upp och ned.
Nu råkar Steve (Tibor Lukács) vara en älskvärd och lätt förvirrad holländare som på bruten engelska och med allehanda rara gester slår knut på sig själv för att vinna Ellas vänskap. Det har han inget för – inkräktaren måste ut ur lägenheten. Om inte med hjälp av inlånade råttor så medelst andra spratt. Ella lider ingen brist på uppfinningsrikedom i sina försök att sabotera morbrorns kärleksrelation. Att Morbror Raring är nykär och Hollywood-lycklig rör henne inte i ryggen. En vuxen protagonist hade inte kommit undan med en sådan trulig oresonlighet i en och en halv timme, men nu handlar det ju om ett barns svartsjuka. Vi kan alla relatera.
Dessutom sitter allt där det ska, filmmässigt vill säga. Samtliga skådespelare har otvungen kemi med varandra och manuset balanserar fint mellan kroppsfunktionsskämt och hjärtesorg. Naturligtvis ska vi, eller åtminstone Ella, lära sig att ingen människa är en ö och att delad kärlek är dubbel, och så vidare. Det gör ingenting alls att moralen är övertydlig och den politiska korrektheten på topp när framförandet flyter så här bra. Man undviker dessutom att bli påfrestande sentimental. Sådant lyckas inte alla barnfilmer med.