På pappret ser ”Folk med ångest” riktigt bra ut. Vi har en populär bok fylld med tokiga karaktärer, en prisbelönad komedi-regissör (Felix Herngren, ”Solsidan”) och ett mysterium att lösa. Att Netflix dessutom snappat upp den istället för en mainstream-kanal gör den automatiskt intressant att klicka på när den dyker upp under “Nytt” i listan. Men räcker det?
Den ängslige sonen Jack (Alfred Svensson) och hans vresiga pappa Jim (Dan Ekborg) ska tillsammans lösa det största brottet deras håla skådat under deras respektive poliskarriärer. Mitt under en arbetsdag som fylls med gnabb mellan de båda och en halvfärdig hårklippning, tas jakten på en bankrånare upp. När rånaren förstår att spelet är över, springer hen rakt in i en öppen lägenhetsvisning och där börjar det mysterium som både vi och poliserna ska lösa.
Under de sex avsnitten börjar vi nysta i en klassisk “Vem var det som gjorde det?”-historia med en släng av Stockholmssyndrom, efter att vi fått se fem personer gå in i lägenheten och åtta lämna den. För varje avsnitt kommer vi ett steg närmare svaret medan vi följer de olika karaktärerna både inne i lägenheten och under den efterföljande polisutredningen.
Med det stora persongalleriet kommer en naturlig förvirring in i bilden som gör de första avsnitten något svårtittade då man inte ges tid till att bekanta sig med alla. Vad gör egentligen en man utklädd till kanin på platsen? Vem är den skumma tanten? Vad verkar det äldre paret planera?
Jag är övertygad om att det är en del av poängen så att man inte får för sig från start att man löst mysteriet, men jag kan ändå inte låta bli att känna frustration och klia mig i huvudet när ännu en av lägenhetens dörrar öppnas och avslöjar en ny figur. Mysterium och förvirring går förvisso hand i hand, men i det här fallet händer det alldeles för mycket för att jag ska hinna bli investerad.
Seriens styrka blir den subtila igenkännings-humorn, satiren kring dagens bostadshets samt några av de små sidohistorierna som utspelar sig utanför själva gisslandramat. I en av dessa är ett blått kuvert med kopplingar till Jacks barndom i fokus, i en annan följer vi en osannolik kärlekshistoria och i en tredje träffar vi Jill, som aldrig verkar vilja fira jul med sin familj. Förutom att fylla ut handlingen och ge oss chansen att lära känna våra huvudkaraktärer en och en, ger det oss också tillräckligt med variation i handlingen för att inte helt tappa intresset. Men även dessa visar sig vara en svaghet, när de aldrig verkar ta slut.
Även om det är fullt förståeligt att de flesta behövs för att förvirra oss kring vem gisslantagaren är i tillräckligt många avsnitt lyckas jag inte skaka av mig känslan av att man i manusarbetet glömt bort att ta bort utfyllnad som må passa i en bok, men inte på en skärm. Visst, jag kan inte undgå att undra varför vissa händelser utspelar sig, men inte tillräckligt för att entusiastiskt klicka på ”Tittar du fortfarande?” samma sekund som Netflix frågar.
Men det är det man bör göra. Det här är en serie som gör sig bäst i ett svep, så att man hänger med i alla svängar. Med sex avsnitt som är drygt 30 minuter långa, slösar man heller inte bort sin tid genom att ge den en chans.
Det är bara det att “Folk med ångest” saknar det lilla extra, trots att varje minut är fullspäckad. Det händer helt enkelt alldeles för mycket och avslutet blir därför ett antiklimax. Å ena sidan är det ett gemytligt antiklimax, men å andra sidan förväntade jag mig mer. När man utlovar en komedi, får man mycket att leva upp till och när jag fortfarande inte skrattat när sista eftertexten rullar känner jag mest: ”Var detta allt?”
”Folk med ångest” släpps på Netflix den 29 december.