Folkkära damer i charmig dokumentär

Fyra åldrade väninnor sitter runt ett bord och ser tillbaka på sina karriärer samt de livsomständigheter som har format dem. Maggie Smith, Judi Dench, Eileen Atkins och Joan Plowright är samtliga klassiskt skolade skådespelerskor i det absoluta toppskiktet, som alla har passerat åttioårsstrecket med god marginal. Och dessutom adlats av prins Charles.

Regissör Roger Michell – mest känd/ökänd för romcom-spektaklet ”Notting Hill” (1999) – har en filmidé som är självförsörjande såtillvida att damernas mångåriga vänskapsförhållanden och digra meritförteckningar gör att pratet flyter fritt och obehindrat. ”Berätta om hur det var att börja vid teatern”, instruerar Michell, eller ”Prata om hur det är att bli gammal”. Ibland får man känslan av att borde låta bli. Visst behövs samtalsrubriker och röda trådar för att dialogen ska hålla en riktning, men ett par gånger skönjer man en irritation hos deltagarna över att ämnena slås upp så brett.

Och vid ett tillfälle frågar Maggie Smith, retoriskt och med utsökt syrlighet, om Michell är införstådd med hur gamla hans intervjuobjekt faktiskt är. Kameran rullar ständigt och rummet är dessutom fullt med stillbildsfotografer och annat löst folk som inkräktar på intimiteten.

Slutspurten behöver motiveras med ett glas champagne åt var och en av de fyra distingerade damerna. Men överlag är det precis så trevligt som man kan föreställa sig med det här sällskapet. Humoristiska anekdoter varvas med kärleksfullt smågnabbande och insikter av det allvarligare slaget, om åldrande, döden och konstnärlig sårbarhet.

För mycket tid ägnas dock åt sir Laurence Olivier. Förvisso jobbade han med alla fyra Dames under sin karriär, och Joan Plowright var dessutom gift med den engelske teaterikonen. Men när Maggie Smith fastslår att de alla upplevde honom som milt uttryckt ”a bit tricky” kunde fokuset gärna ha fått återgå till kvinnornas egna karriärer.

Maggie Smith är filmens stora behållning, blixtsnabb i tanken, dräpande rolig och med klanderfritt avvägd sarkasm. När hon och nära vännen Judi Dench glömmer bort Michell och spinner loss i långa minneskavalkader är det fullkomligt omöjligt att inte dra på munnen. Det är lätt att förstå varför dessa legendariska Dames är så folkkära.