Vi följer en familj under den brutala konflikten mellan folkslagen hutu och tutsu i Rwanda på 1990-talet. De bor i staden Bujumbura i Rwandas grannland Burundi. Fadern är fransman. Modern är tutsu. Äktenskapet knakar i fogarna och barnen blir lidande av föräldrarnas ständiga bråk. Mest i fokus är tioåriga sonen Gabriel. Motsättningarna mellan de båda folkslagen pyr och genomsyrar alla människors vardag även i Burundi. Till och med bland barnen uppstår konflikter på grund av detta. Ett val stundar där folkslagen ställs mot varandra. En militärkupp blir början på ett brutalt folkmord i Rwanda och Burundi där hutuer inte visar nåd mot varken män, kvinnor eller barn som är tutsu. Familjens tillvaro omvänds i skräck när våldet kommer allt närmre deras hem.
Greppet att visa vuxnas skrämmande beteende i stort sett helt ur barns ögon gör filmen extra kraftfull. De vuxnas våld och fördomar letar sig in i oskyldiga unga liv som ett gift och ju mer konflikten eskalerar desto mer dras barnen in i händelserna omkring dem. Trots allt detta mörker finns även lekfulla inslag. Barnens stjälande av frukt från trädgårdar har tonen av stora äventyr. Vänskapen mellan pojkarna i grabbgänget som Gabriel hänger med på stadens gator och hur den förändras berör stort tack vare barnskådespelare av en kaliber som jag sällan sett på film.
Realismen känns total. Skådespelet är så fantastiskt från alla framför kameran att det inte ger intryck av att vara skådespel för en sekund. Fotot är sanslöst snyggt och framför allt enormt kreativt i kameraarbetet. Detsamma gäller de visuella effekterna. Många gånger under filmens gång undrar man hur fotografen rent praktiskt skapat bilderna som man ser. Ljussättningen är varm där den ska vara det och mer dokumentärt naken där det behövs. Det är dock aldrig för snyggt för sitt eget bästa utan känslan av dokumentär realism hålls intakt filmen igenom.
Berättartempot är rappt och utan paus i det ständiga drivet framåt. Detta betyder inte att karaktärer och känslor försummas det minsta. Denna balans hålls perfekt filmen igenom. Varenda sekund av speltiden känns nödvändig och träffar precis där den ska i åskådarens känsloregister. Här finns skildring av psykiskt trauma som jag aldrig kommer glömma att jag sett även om jag önskar att jag kunde. Det är närapå outhärdligt att skåda och hjärtat gör fysiskt ont. Filmens fysiska våld visualiseras väldigt lite men de få inslag av våld i bild som den har är enormt obehagliga. Framför allt är paniken när våldet hotfullt kryper sig närmare huset där familjen bor påträngande starkt skildrad. Det fantastiska soundtracket med väl valda låtar som passar perfekt i de scener som de är med i förtjänar också att nämnas.
Regissören Eric Barbier ser på ett mästerligt sätt till att alla berättelsens element får full kraft. Det här är en överväldigande stark och djupt mänsklig filmupplevelse. Jag är väldigt selektiv med att dela ut högsta betyg till filmer men med ”Litet land” känns det som att full pott är det enda jag kan ge.