Bra queerfilmer finns det en hel del av idag och bara under de senare åren har flera starka, kritikerrosade lesbiska relationsromanser fått ta plats på vita duken. Jag tänker till exempel på ”Blå är den varmaste färgen” (2013), ”Carol” (2015), ”Olydnad” (2017) och nu senast Celine Sciammas ”Portrait of a Lady on Fire” (2019). Lite trist, kan tyckas, är att alla nämnda filmer har vita, slanka och feminint vackra protagonister, så alltså också denna, varför den heller inte tillför något nytt till genren. Vi har sett den här filmen göras innan, och dessutom bättre. Samtidigt riktas ändå ljuset på kärlek som oftast fått stå i skuggan, vilket ju aldrig är fel.
När Lydias man lämnar henne och deras son Charlie, har hon inte längre råd att betala sin hyra. De två blir erbjudna att flytta hem till Dr. Jean Markham som ärvt sin pappas stora villa och praktik bara ett stenkast bort. Jean har en biodling i sin trädgård och låter pojken hjälpa henne med den. Hon uppmuntrar honom att berätta sina hemligheter för de små, som blir Charlies vänner i en tid av kaos. Samtidigt kommer de två kvinnorna varandra nära och finner så småningom ömsesidig lycka och kärlek. De inleder en passionerad hemlig relation, som läcker ut, och skandalen är då ett faktum.
”Tell It to the Bees” handlar om kärlek och om att våga välja den, även om valet kommer välta omkull mycket annat i tillvaron. Detta är en känslosam film som med enkla medel både berör och skakar om.
Manuset av systrarna Henrietta och Jessica Ashworth är baserat på Fiona Shaws bok med samma namn, och har en väldigt trovärdig klang vad gäller både dialog och dramaturgi. Även de tre huvudkaraktärerna känns äkta och framförallt Anna Paquin lyser i sin roll som Dr. Markham. Hon är försiktig, vänlig, men har ett spännande djup som tittar fram under den polerade ytan. Holliday Grainger som Lydia är också hon helt bedårande. Det är en fröjd att se henne vakna till liv och faktiskt börja leva i takt med att den nya relationen frodas. De två kvinnorna har fantastisk kemi och agerandet känns lättsamt och genuint. Även Gregor Selkirk i rollen som unga iakttagande Charlie gör en mycket stabil insats. I övrigt är det något tunt. Vi får träffa andra intressanta personer i periferin, som tyvärr aldrig riktigt tillåts komma in i dramats kärna, även om de är involverade i vissa händelser.
Det tekniska hantverket är ganska opretentiöst, även om några bilder är oändligt vackra visuellt. Scenografin och kostymerna är snygga om än enkla, fast svårare behöver det å andra sidan heller inte vara. För det som här bär, är istället den laddade romansen de två kvinnorna emellan och hur den påverkar dem, men också det som sker runt omkring. Det blir tyvärr lite högtravande mot slutet, som att regissören gasar på i alla riktningar, utan att riktigt tänka på vart det ska landa. Känslorna är lite ”all over the place” och filmen tappar i trovärdighet. Men trots det är ”Tell It to the Bees” till sist väl värd en titt, om inte annat så för de finfina prestationerna.