Forcerat hopkok av sagor med barnsligt överspel

”Into the Woods” har verkligen fått ett blandat mottagande i hemlandet. Medan en stor majoritet av de pålästa (får man anta) kritikerna är positiva, har publiken delats mitt itu, mellan de som älskar och de som hatar. De sistnämnda har varit särskilt högljudda – det är i alla fall första gången som jag har varit med om att någon, högt i självaste biografen och inte bara på nätet, yttrat frasen ”I want my money back”.

Filmen bygger på en Broadwaymusikal från 1987 och är en relativt trogen adaption även om den tar sig friheter, framför allt i andra halvan. Musikalen skrevs av Stephen Sondheim (som bland annat också skrivit sångtexter till West Side Story och Sweeney Todd) och bygger på fyra olika sagor från Bröderna Grimm som bakats ihop av en femte berättelse – om en bagare och hans fru (James Corden och Emily Blunt) och deras önskan att få ett barn. 

En häxa (Meryl Streep, som denna gång helt oförtjänt nominerats till ytterligare en Oscar) ger dem en chans att bryta förtrollningen som gjort en bebis omöjlig. De måste hitta en luva röd som blod, en sko av äkta guld, hår gult som majs och en ko vit som mjölk. Letandet efter föremålen är det som knyter ihop berättelsen med de andra sagorna – Rödluvan, Askungen, Rapunzel och Jack och Bönstjälken. 

Filmens fanklubb tycker som vanligt att de som ogillar filmen, bara har svårt att förstå den. Och på sätt och vis ligger det en smula sanning i det. För om man redan känner till Sondheim och den mörkare stilen på hans musikaler så är man beredd på en mer alternativ upplevelse, och även om den inte dyker upp förrän i andra akten så kan man ändå se hela inledningen som en slags upptakt till vad som komma skall. 

Om man däremot går oinvigd och tar in filmen som den kommer så är det väldigt svårt att få rätsida på vad det här är för skapelse. Att det är en musikal där en stor del av dialogen sjungs fram borde man förstås ta reda på i förväg, även om jag förstår att vissa av de negativa rösterna missat detta då – av oförklarliga skäl – inte en enda strof spelas i den officiella trailern. Vill Disney verkligen att folk som inte tycket om musikaler ska gå och se denna? 

Att produktionen känns som ett överspelat och forcerat hopkok till saga under den väldigt långa introduktionen till alla karaktärerna hjälper inte. Stilen gör att jag och många med mig direkt placerar den i facket för barnfilm, och en sådan som tar sig själv på största allvar. När sedan den över-teatrala tonen bara blir för mycket så tar det en stund innan man inser att det är med full avsikt och att filmen glidit över och blivit parodi. Jag är nästan beredd att förlåta den för att ha låtsats vara något annat under så lång tid när underbara duettnumret ”Agony” framförs av Rapunzels och Askungens prinsar, vilket lägger filmen på nivå med 80-tals humorn i ”The Princess Bride”.  

Men tyvärr fungerar det inte riktigt. För visst finns ett par scener till med samma komiska genialitet – framför allt då Chris Pine som Prins Charming medverkar – men däremellan fylls filmen av präktigt enerverande barnskådisar, onödigt moraliska tankeställare och en rörig berättelse med alltför många trådar som ofta inte knyts ihop – bagaren och Rapunzels relation är tex en sådan. 

För att inte tala om den obekväma varg-scenen med pedofila förtecken, där en stor del av budgeten måste ha slösats på en onödig Johnny Depp, som inte ens bidrar med någon sångröst. Disney ihop med regissör Rob Marshall (Chicago, Nine) har valt att tona ner originalets sexuella ton precis till den nivå att man inte är säker på om de är medvetna om hur scenen kan tolkas, samtidigt som det är omöjligt att göra något annat än just det. 

Det är sådana problem som är typiska när ett – i normala fall – publikfriande bolag tar sig an sådant här material. De som förväntar sig en Disneyfilm är inte beredda på att det inte alltid slutar med ett ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”, och de som uppskattar den mer svarta tonen får sitta igenom alltför många scener där satir och parodi är helt frånvarande. Jag vill säga att på så sätt gör man ingen glad, men måste erkänna hur förvånad jag är över hur många som ändå verkar tycka detta är Oscarvärdigt.