”Hon föddes i ett tält och kom att förändra Sverige”, lyder taglinen till filmen om kvinnan som har kallats för Sveriges Martin Luther King. Genom ett brett arkivmaterial och intervjuer med familj och vänner formar Lawen Mohtadi och Gellert Tamas ett gediget personporträtt av Katarina Taikon, en central figur i samhällsdebatten under 60-talet som det inte talas lika mycket om idag, men vars historia känns lika angelägen nu som då.
Hon växte upp på resande fot i ett Sverige där hennes romska familj inte fick lov att stanna i mer än tre veckor på samma plats. Hon lärde sig skriva först som 26-åring, blev en av våra största författare med barnboksserien om Katitzi och vigde sin tid i strålkastarljuset åt att lyfta frågor kring allas rätt till bostad och utbildning, oavsett härkomst.
Lika mycket som ”Taikon” är en film om Katarina Taikon är det en skildring av det gamla svenska folkhemmet, ett dåtida under av modernitet tillika en föråldrad ”betonghäcks-socialdemokrati” som inte hade mycket till övers för ”zigenarfrågan”. Katarina tog snart plats i den allmänna debatten och hade modet att höja sin röst mot gubbväldet, för alla människors lika värde. De starkaste partierna ur filmen, där ”Taikon” lyfter ur sin annars ytterst konventionella dokuentärfilmsform är just de när en ung Katarina ställer gubbväldets politiker mot väggen.
Retsamt, lekfullt och hela tiden med ett intellektuellt övertag ställer hon sina rättframma intervjufrågor samtidigt som hon slänger menande blickar mot kameran. Som offentlig person hade Katarina Taikon ett överflöd av karisma och hennes högst levande kameranärvaro går genom duken på ett helt annat sätt än det övriga arkivmaterialet. Filmen hade verkligen tjänat på att ha mer av den varan.
I övrigt lämnar dokumentären formmässigt mycket att önska. Visst finns där fina arkivbilder från ett svunnet Sverige att vila ögonen på, men det lyfter aldrig på riktigt. Varken ljud- eller bildspråk används i någon större utsträckning för att stärka filmens innehåll och på så vis blir helheten aldrig blir större än summan av dess delar. Filmen återberättar familjen Taikons historia i princip helt kronologiskt, utan vidare dramaturgisk finess. Det är en informativ och tydligt berättad dokumentär, skräddarsydd för SVT-formatet, en biografi översatt till film utan tydligare motivation än att nå en bredare publik och utan att tillräcklig hänsyn tagits till att film och litteratur talar olika språk.
Strukturellt vilar filmen något för tungt på släktanekdoter, spretiga intervjuer och en inledande uppväxtskildring av en person som ännu inte presenterats för den nya publik som filmen är tänkt att nå. Det luddigt utformade anslaget och det faktum att det dröjer en och en halv timma innan Katitzi-böckerna nämns för första gången gör historien en stor otjänst om man tänkt rikta sig till fler än de som redan kan placera namnet Taikon.
Filmen fyller dessvärre inte bioduken i sin nuvarande form men är väl värd uppmärksamheten när den senare dyker upp i tv-rutan.