”The Blacklist” kretsar främst kring Raymond ”Red” Reddington (Spader), en av FBI:s mest eftersökta rymlingar, som en dag plötsligt stövlar in på FBI:s högkvarter i Washington DC och helt sonika kapitulerar. Han påstår sig sedermera ha ovärderlig information, kravet är dock att han endast kommer att tala med Elizabeth Keen (Megan Boone), en helt nykläckt och till synes orutinerad profilerare.
Detta är alltså starten, själva märgen, i actionthrillerserien ”The Blacklist”. Utan att avslöja allt för mycket kan jag väl tillägga att Reddingtons ”information” består av en slags lista över internationella brottslingar som han tror utgör ett hot mot mänskligheten och samhället. De flesta namnen på listan är dessutom tidigare helt okända för FBI. Denna lista är något han knåpat ihop under sina år som kriminell storbrottsling och kanske inte helt oväntat kallar han listan för ”The Blacklist”.
För en bunt år sedan gjorde James Spader en storartad rollprestation i rättegångsdramat ”Boston Legal” (2004-2008). 2013 var det dags för Spader att återigen axla en huvudkaraktär i en tv-serie, detta i just ”The Blacklist”. Nu skulle jag väl inte vilja påstå att hans insats i ”The Blacklist” kan mäta sig med den i ”Boston Legal”, det är dock inte långt ifrån. James Spader är ruggigt bra, han är alltid bra. Dessvärre håller inte resten av produktionen samma höga nivå som Spader, man skulle med andra ord kunna säga att Spader här ensam drar det stora lasset.
Manuset är av den enklare kalibern där tittaren själv inte tillåts tänka speciellt mycket och det är väl okej, sådana serier behövs också. Det blir dock ett problem när serien efter ett tag börjar kännas tjatig och upprepande. Man strävar helt enkelt inte efter att komma med något nytt, man är nöjd med ”lagom”. Detta tänk kanske håller i en säsong eller två, men därefter blir det dessvärre smått sövande.
Går man dock redigt igång på vardaglig slentrian-action och föredrar att koppla bort hjärnan ett tag, så visst, då fungerar nog ”The Blacklist” alldeles utmärkt. Sedan kanske jag är lite väl elak då jag kallar actionbiten i ”The Blacklist” för vardaglig, den är faktiskt oftast rätt snyggt producerad om jag ska vara ärlig. Grejen är dock att seriens andra brister gör att jag liksom inte bryr mig särskilt mycket. Jag rycks inte med i de högoktaniga bitarna så pass mycket som jag egentligen skulle vilja. Inte i de mer dramabetonade bitarna heller, som dessvärre är än svagare.
Vad det gäller själva formatet så har man även här gjort det ganska så enkelt för sig. Här är det ett-fall-i-veckan som gäller där Reddington och Keen springer runt och betar av diverse namn från listan. En skurk per avsnitt, typ. Nu har visserligen ”The Blacklist” (tack och lov) vissa rödar trådar som spinner en slags grundhandling vidare genom säsongerna, dessa trådar väger upp serien något. Det gör även vissa av seriens skurkar som då och då gestaltas av rätt så roliga och intressanta gästskådisar. Här kan bland andra nämnas Alan Alda, David Strathairn, Ron Perlman, Famke Janssen och så vår alldeles egna Peter Stormare.
Faktum är att bortsett från herr Spader är många av just gästskådisarna mycket bättre än seriens själva huvudcast. Vilket då lite ”osökt” leder mig in på Megan Boone, som utgör den andra delen av ”radarparet”, Spaders motspelerska. När det kommer till skådespelartalang dessa tu emellan blir nämligen kontrasten extra tydlig. Det är kort och gott ljusår mellan Spader och Boone, ett mycket omaka skådespelarpar som sinsemellan inte bildar någon vidare värst kemi överhuvudtaget. Detta är naturligtvis ett problem då en serie som ”The Blacklist” verkligen behöver någon slags kemi mellan huvudkaraktärerna.
Allt som allt är ”The Blacklist” en actionserie i mängden som inte gör särskilt mycket väsen ifrån sig. Potentialen har funnits där hela tiden som ytterligare en slags röd tråd genom dess säsonger, som för närvarande är uppe i fyra till antalet. När dock ingen direkt vågar plocka upp av just denna potential börjar man dessvärre tröttna. Återigen, behållningen är Spader, se den för honom.