Det är en otacksam uppgift att göra en rysare om fenomenet besatthet och djävulsutdrivning, med tanke på att den bästa filmen i genren gjordes redan 1973. William Friedkins ”Exorcisten” har sedan dess ohotat fått inneha topplaceringen, och får ha den alltså fortsatt. Samtidigt är det ju lite kul att man försöker blåsa nytt liv i gamla beprövade grepp, och detta är väl ett försök gott som något. Frågan är om det blir mer än det? Och jag är högst tveksam.
”Prey for the Devil” handlar om Ann, en ung, katolsk nunna som inget hellre vill än att lära sig om exorcism. Men det är en traditionellt mansdominerad sysselsättning, och även om hon på nåder får delta i undervisningen, blir hon inte riktigt accepterad av de manliga studenterna. Hon har dock en gåva och inte minst en bakgrund som gör henne lämplig att utöva den ofta farliga konsten att konfrontera övernaturlig ondska. När så 10 åriga Natalie (Posy Taylor) blir inlagd av sin mamma, på grund av misstänkt besatthet, tyr hon sig till Ann som tar flickan under sina vingar, fast besluten att befria henne.
I filmen måste Ann möta även sina egna barndomstrauman och minnen av övergrepp. Filmen undersöker kopplingen mellan just trauma och ondska i sin renaste form. Och det blir också stundvis väldigt intressant och spännande. Jag uppskattar premissen och strävan att försöka skrämma oss genom genom att kombinera rysligheter med tragedier från uppväxten.
Men även om jag kan uppskatta spänningen och det faktum att jag faktiskt blev skrämd några gånger, så finns flera saker som jag får kämpa för att ha överseende med. En är att intrigen aldrig överraskar. Det är förutsägbart och händelseutvecklingarna känns alldeles för simpla. Karaktärerna är dessutom väldigt platta och slutet rent utsagt larvigt.
”Prey for the Devil” är en otäck psykologisk skräckfilm, med kuslig stämning, framförallt om man finner just en slags satanisk stalking skrämmande. Filmen är också välproducerad och fotot snyggt, och även om egentligen inga mästerliga skådisprestationer behövs för att berätta historien, så är det ändå överlag välspelat. Framförallt är Jacqueline Byer som Ann hela vägen trovärdig, och hon driver, i princip helt själv, storyn framåt. Dock har stylisten envisats med att pimpa henne till en väl tillrättalagd och snygg nunna, vilket jag inte kan köpa. De två perfekt friserade hårslingorna som ständigt fladdrar längs med hennes båda kinder hör inte hemma där. Och visst, detta må vara petitesser i sammanhanget, men de stör likväl. Nästan mer än den stundom haltande dramaturgin.
Daniel Stamm regisserar och lyckas ändå med bedriften att skapa en atmosfärisk och kuslig stämning, som onekligen genomgående håller oss i sitt grepp. Filmen gör det den ska även om viss logik och karaktärstudier saknas längs vägen.
I slutändan är ”Prey for the Devil” en välgjord film – som övertygar med en relativt spännande om än ytterst förutsägbar historia. Men mest är detta ändå en i grunden rätt slätstruken underhållningsrysare utan skarpare udd. Filmen vill mer än den faktiskt lyckas leverera, men kommer säkert att tilltala tänkta målgrupp, typ tonåringar, fast riskerar samtidigt göra oss mer erfarna skräckfans besvikna.