I filmen baserad på hennes självbiografi gestaltar danskan Sidse Babett Knudsen den energiske lungläkaren Irène Frachon som upptäcker hur ett stort antal patienter avlider av ett mystiskt hjärtfel efter att ha ätit en viss diabetesmedicin. Detta blir början på ett långt korståg mot den mäktiga läkemedelsindustrin som skrattar åt hur den lilla klumpiga läkaren från Brest tycks ha hamnat på lite väl djupt vatten.
Jag hade till en början väldigt svårt att ryckas med i den rätt kantiga och torra berättelsen. Förbluffades över spänningsmontage till elektronisk musik där Irène sitter i telefonintervjuer eller fyller i excel-tabeller under en tågresa. Jag skrev i mitt anteckningsblock om en läkemedels-juridik-thriller som varken Julia Roberts eller George Clooney hade kunnat sexa till, där de filmiska vändpunkterna kretsar kring besked om indragna forskningsanslag.
Men sen hände något. En plötslig svung i de rappa ordväxlingarna om korta deadlines. Ett märkligt gestikulerande och en oväntad dansk svordom från huvudaktrisen som knappast kan funnits i manus. Snart infinner sig en tilltalande otillspetsad autenticitet i det något fumliga, ofilmiska skrivbordsdramat där de gråa korridorerna blir en passande fond för en verklighetens Wonder Woman, som nog hade förtjänat en mantel.
Sidse Babett Knudsen fyller varje scen hon närvarar i med just närvaro och står för den mänskliga faktorn i en angelägen “Erin Brockovich”-historia om kampen mot omänskliga storföretag. “Kvinnan från Brest” löper hela linan ut med en stark tillit till sin historia och dess karaktärer. Belöningen för publikens tålamod kommer i form av en levande, vibrerande film som når hjärtat trots snåriga omvägar genom högar av pappersarbete.