Fruktansvärt obehaglig film, och jag älskar det!

Filmen är regisserad av Eskil Vogt (”Blind”, 2014) som också skrivit manuset. Historien utspelas i en lugn liten förort någonstans i Norge och utgår helt från barnens perspektiv. Och vilket helvetisk perspektiv det sen är! Monster och aliens i all ära, men det som på riktigt skrämmer skiten ur mig, är barn. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det ännu mer efter detta.

I ”De oskyldiga” får vi träffa nioåriga Ida och hennes autistiske syster Anna, vars familj precis flyttat till ett nytt bostadsområde. Systrarna börjar leka med grannbarnen Ben och Aisha, och de fyra upptäcker snart att de kan läsa varandras tankar. Det hela börjar som något roligt att fnissa åt, men leken eskalerar snabbt till blodigt allvar.

”De oskyldiga” är en psykologisk thriller om kampen mellan ont och gott. Den påminner till temat om flertalet andra filmer, som exempelvis ”Omen” (1976) och ”The Shining” (1980). Samtidigt är det här något helt unik, både sett till det visuella och det som utspelas där bakom. Eller där bakom förresten. Sällan har jag sett en film som från första till sista scen, så konsekvent bär sin berättelse i varje bildruta. Filmen är två timmar lång, men varken tid eller bilder spills på något oväsentligt. Allt har en betydelse i helheten, och helheten är verkligen gastkramande. Jag sitter långa stunder som på nålar och håller krampaktigt andan ohälsosamt ofta, mycket på grund av att ”De oskyldiga” känns så realistisk och liksom, ja oskyldig. Medan den egentligen är något helt annat.

Det naturalistiska fotot är suggestivt men ändå enkelt, och effekterna är få. Stämningen skapas med olika färg- och ljusskiftningar över de långa svepande tagningarna och den subtilt skräckinjagande musiken, som hörs väsa i bakgrunden.

Det finns mycket som är riktigt bra med filmen, men det som fullständigt golvar mig är den extremt talangfulla unga ensemblen. Sa jag att barn skrämmer skiten ur mig? Jag menar det. De fyra barnen är så trovärdiga att jag ryser av bara tanken. Det är för mig fullständigt obegripligt hur Rakel Fløttum (Ida), Alva Ramstad (Anna), Ismail Ashraf (Ben) och Mina Asheim (Aisha) lyckas gestalta det som sker med sådan övertygelse. Barnen är på tok för unga för att själva kunna se, eller ens förstå hur hårresande bra de är. Men bra, det är de! Dels tack vare utomordentlig regi.

”De oskyldiga” kan kännas som en aning långsam, men filmen vinner på att den vågar ta sig tid att krypa in under skinnet på oss. Slutet är stillsamt, men starkt, och jag känner med hela kroppen, hur extremt oangenäm upplevelsen varit, men att jag ändå inte hade velat vara utan den. Känsliga tittare varnas, då det förekommer scener och ljud, som inte går att skaka av sig. Ni övriga, gå och se detta så fort som tillfälle ges!