500 år in i framtiden hittar en cyborg-kirurg en skrotad robot. Han skruvar ihop henne och ger henne namnet Alita. Flickan minns inget av sitt förflutna, men snart blir det tydligt att hon har nävar av stål och ett hjärta av guld. Runt om i Iron City finns det gott om ondsint programmerade plåtburkar att spöa, medan hon lär sig allt om världen på nytt, och letar efter sin forna identitet.
Det är nu mer än 20 år sen som Yukito Kishiros manga ”Gunmm” fångade James Camerons intresse. Han skrev manus och var länge sugen på att regissera. En liten film vid namn ”Avatar” kom i vägen, och manuset till ”Alita Battle Angel” fick ligga och samla damm i byrålådan. Tills polaren Robert Rodriguez fick adoptera denna baby, och drömprojektet fick se dagens ljus.
Den ene står bakom ”Terminator”, den andre filmade ”Sin City”. När det gäller framtidsrobotar eller våldstyngda städer är en lämpligare duo svår att hitta. Filmskaparna behöver förstås ingen närmare presentation. Båda är enormt kreativa och visuella filmnördar. Cameron har skapat flera ikoniska science fiction-filmer medan Rodriguez har lekt kaxig rebell i Hollywood med ultravåldsam action.
Därför känner jag lite av en besvikelse när de nu bränner en ”Titanic”-budget på ett gemensamt projekt, och resultatet blir sådan mellanmjölks-sci-fi. Manuset är slätstruket och mainstream, en popcornrulle gjord för att underhålla en så bred publik som möjligt. Filmskaparna sätter stil före substans utan att egentligen sikta mot något nytänkande med denna origin story.
Trots det blir ”Alita Battle Angel” aldrig direkt tråkig. Filmen är visuellt imponerande och bjuder på ständigt ögongodis. Från vardagslivet i framtidsmetropolen Iron City till stenhårda fighter på Motorball-banan, här finns så mycket digital magi i varje bildruta att det är svårt att sluta blicken från bioduken.
Den största tekniska triumfen är förstås Alita själv. En nyuppväckt cyborgflicka med stora mangaögon, som övertygar både som stentuff krigare och nyfiken tonårstjej.
Rosa Salazar spelar Alita med performance capture varpå WETA Digital har ersatt henne med en helt datoranimerad skapelse. Det sägs att ett enda öga är lika avancerat som hela Gollum var i ”Sagan om Ringen”-trilogin, vilket säger en del om CGI-teknikens enorma framsteg.
”Uncanny valley” är ett uttryck som ofta används runt datoranimerade men mänskliga figurer, när något inte riktigt känns rätt. Men det blir inte alls svårt att acceptera Alita som äkta och levande karaktär. Mycket tack vare alla de känslor som Salazar lyckas förmedla med sitt ansikte och kroppsspråk, som skiner förbi alla digitala lager.
Det kan man tyvärr inte säga om filmens övriga karaktärer. I stort sett samtliga, från Christoph Waltz som Godhjärtad Pappafigur till Mahershala Ali som Skurkaktig Typ och Keean Johnson som Kärleksintresset, bleknar i jämförelse. Och personkemi, vad är det? En datoranimerad cyborg blir lustigt nog filmens mest levande, uttrycksfulla och intressanta karaktär.
Mäktiga robotstrider väcker tonårsgrabben inom mig, och det krävs kanske inte så mycket mer för att se förbi det ganska platta manuset. Jag är iallafall engagerad i Alitas utveckling och kamp, och nyfiken på var hon kan ta vägen i en eventuell uppföljare.