Fyndig saga om Gud, döds-sms och en gorilla

”What if God was one of us” sjöng Joan Osborne på 90-talet och lite kring det konceptet har belgiska regissören/manusförfattaren Jaco von Dormael (”Mr. Nobody”, ”Den åttonde dagen”) byggt sin femte långfilm på. Fast istället för att Gud är en av oss så är han som oss – på sämsta möjliga sätt. Världens skapare, suveränt gestaltad av veteranen Benoît Poelvoorde (som jag bäst minns som obehaglig seriemördare i ”Man Bites Dog”), befinner sig i en skitig lägenhet med sin hunsade fru och rebelliska dotter. Han är ett riktigt svin som föraktar andra lika mycket som sig själv och får endast njutning av att sabotera för människorna genom elaka regler, som exempelvis att smörgåsar alltid ramlar på golvet med smörsidan neråt.

Lyckligtvis lurar dottern Eea (Pili Groyne, ”Två dagar, en natt”) i kulisserna och får en dag nog av faderns dumheter. Hon använder Guds dator för att skicka ut ett mobil-sms till alla människor med deras dödsdatum innan hon låser den och rymmer till deras värld. Där ska hon söka upp sex lärjungar för att komplettera sin bror Jesus 12 för att komma upp i jämnt baseballagsnummer. Hon får hjälp av en snäll uteliggare medan en förbannad Gud/pappa är henne hack i häl.

Det är en fantastiskt uppfinningsrik berättelse till en egentligen fullständigt motiverad titel som dock är så tråkig att den kan skrämma bort den mest nyfikna filmtittaren. Dormael har med smittande berättarglädje och finess kombinerat sitt barnasinne med modern satir och resultatet är en extremt underhållande saga med perfekt balans mellan fantasi och realism. Det finns ett hoppfullt inkluderande av övernaturliga, religiösa element i en bister skildring av verkligheten med ensamhet, olycklig kärlek och kärlekslösa äktenskap.

Det handlar om ett barn som ställer en cynisk, bitter vuxens misslyckanden till rätta med sina oskuldsfulla men vettiga avsikter. Det är ett budskap som aldrig känns övertydligt men vackert och viktigt i all sin enkelhet. Utan att bli politisk så blir filmen ett rart testamente om behovet av kärlek i kamp mot världens hat och bitterhet. Unga Eea, och den bedårande Groyne, är en perfekt representant för den enagerande ungdomen som vill göra rätt i livet men också lär sig av sina misstaget.

I likhet med Jean-Pierre Jeunets alster, inte minst ”Amélie från Montmartre”, finns här gott om fyndiga detaljer, karaktärer och sidointriger. Möjligen blir det för mycket, lite plottrigt. Protagonisten Eea hamnar ibland i skuggan av alla sina lärjungar och deras historier. Den påtagliga charmen känns stundtals aningen tillgjord, vilket särskilt gäller det inte helt tillfredställande slutet. Men varför klaga egentligen?

Sällan är film så underhållande, tänkvärd och fantasifull på samma gång. En smått magisk vuxensaga som kastar tung religion och politik åt sidan men ändå lyckas inkludera teman som transpersoner, funktionshinder och kärnfamiljsvägran. Och synen av Catherine Deneuve i en romans med en gorilla (!) kan vara värd alla biobiljettpengar i världen.