Ewan McGregor och Naomie Harris spelar ett framgångsrikt äkta par, han litteraturprofessor och hon toppadvokat, som försöker rädda sitt äktenskap med en semestervecka i Marocko. En kväll uppvaktas mannen av en högljudd, skojfrisk ryss och en intensiv vänskap inleds. Det är överdådiga fester och tennismatcher för hela slanten, ända till Dima (Stellan Skarsgård) ber Perry om en ynka liten tjänst: Vill han inte ta och överlämna en USB-sticka till brittiska MI6 så att Dima och hans familj slipper bli slaktade av den ryska maffian?
Perry går något fåraktigt med på förslaget och finner sig snart i ett motvilligt samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten (ytterst representerad av Damian Lewis, som anmärkningsvärt nog tycks leva i villfarelsen att han medverkar i en ”Austin Powers”-uppföljare).
Det är svårt att inte charmas av Stellan Skarsgårds jovialiske gentlemannagangster och ”Our Kind Of Traitor” tappar aldrig stilen helt och hållet. Det hela är bara en aning oinspirerat och prosaiskt, som att regissör Susanna White inte har vett att göra den relativt enkla handlingen så spänningsfylld som den skulle kunna vara. Att jämföra denna le Carré-filmatisering med ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” vore ohederligt bland annat eftersom jag inte har läst den förra boken – kanske är den lite bortkomna stämning som White frammanar i sin film lika kongenial som Thomas Alfredssons. Antagligen inte.
Undantaget Skarsgårds Dima är det hur som helst svårt att bry sig särskilt mycket om någon av rollfigurerna. Lojalitet och ädelmod sätts på prov utan att det egentligen angår mig ett dugg. Lika svårt är det att engagera sig i det äkta parets vedermödor – Naomie Harris kämpar på bra med de få repliker hon har, men Ewan McGregor framstår som ovanligt distanserad.
”Our Kind Of Traitor” är en kalla kriget-thriller som utspelar sig långt efter kalla krigets slut, varken spännande eller stilistiskt utmanande. Det hade nästan varit roligare om den var riktigt, riktigt dålig.