Den geniförklarade manusförfattaren och regissören är tillbaka efter regidebuten ”Synecdoche, New York” med en liten oväntad företeelse. Baserad på en röstpjäs som Kaufman själv har skrivit har han slagit ihop sig med stop motion-animatören Duke Johnson och skapat en säregen dockteater som är lika deprimerande vemodig som träffsäkert underhållande.
Berättelsen kretsar kring författaren och kundservice-gurun Michael Stone – en misantropisk och egocentrisk man av främsta slag. Vi får följa honom under en kort helg i Cincinnati där han ska hålla ett föredrag på hotellet Fregoli. Namnet på hotellet är också en blinkning till Michaels mentala problem. För Michael är nämligen resten av världen en enda homogen gegga. Det finns bara hans röst, och alla andras – bokstavligt talat. För Michael ser och låter alla personer likadant, likt det som kallas fregolisyndromet – ett paranodiskt tillstånd där personen i fråga upplever olika personer som en och samma.
Michael är helt fast i detta tillstånd – tills han under sin vistelse på hotellet träffar Lisa. Lisa är den enda han har träffat på väldigt länge som står ut från mängden – en anomali som han bara måste få veta mer om. Tillsammans spenderar de en oförglömlig natt på hotellet som kommer att påverka båda deras syn på livet.
Valet att göra filmen animerad märks väldigt väl i just tematiken att göra alla personer likadana för Michael. Alla de dockor som som skapats har samma ansiktsform och samtliga röster görs av skådespelaren Tom Noonan. Såväl han som David Thewlis – som gör rösten till Michael – och Jennifer Jason Leigh – som gör rösten till Lisa – var med i Kaufmans tidigare röstpjäs och lånar än en gång ut sina stämband för denna berättelse. Och greppet med att använda Noonans röst till alla de övriga karaktärerna är lika effektivt som underhållande.
Rent animationsmässigt är filmen även där på topp. Duke Johnson och övriga gänget från Starburns Industries (jajamän, den animationsstudio som startats och drivs av ”Community”-männen Dino Stamatopoulos och Dan Harmon) har skapat en oerhört detaljrik och stundtals fantastisk effektiv stop motion-värld. Intressant nog väljer även Kaufman och Johnson att mitt i all utstuderade detaljrikedom att omfamna stilen och processen i animationen. Sömmar och delar av dockorna göms inte undan utan finns där för alla att se, och ibland spinner filmen in på metatematiska områden – men aldrig utan att bibehålla sin illusion. Man både glömmer bort att det är dockor man följer, samtidigt som man fascineras av animationsarbetet.
För fans av Kaufmans tidigare verk lär en inte bli besviken på ”Anomalisa”. Även om filmen kan te sig enklare än berättelser som ”I huvudet på John Malkovich”, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” eller ”Synecdoche, New York” så finns fortfarande en märkbar komplexitet i arbetet. Med sin härliga balans mellan grå, trist vardaglighet och Kafka-surrealistisk snurrighet skapas en lika vacker som deprimerande som ytterst underhållande skildring av människans trasiga själ. Egocentricitet, ensamhet, misantropi, kärlek och självsäkerhet skildras på snillrikt utstuderat sätt och det är ett under att Kaufman kan nå så djupt i ens själ med en deppig hotellsexscen (som måste vara årets bästa) mellan två dockor.
”Anomalisa” är utan tvekan en utav årets bästa animerade filmer, och en av de mest unika filmupplevelserna hittills i år. Pixar och Disney – släng er i väggen, för här kommer dockmästaren Kaufman!