Tänk dig något mörkt och skitigt. Tänk sedan ett varv till och gör det än skitigare och mörkare. Gothams avloppsrör till stad har ett åtföljande deppigt stämningsläge (accentuerat av Robert Pattinsons sammanbitna käkar och The Cure-sminkning).
Skådespelarens gravallvarliga speakerröst basunerar ut stadens degeneration – som om det skulle behövas. Den övertydligheten uppvägs dock väl av filmens snillrika öppningsscen med en oväntad användning av Schuberts ”Ave Maria” till en lekfull spionsekvens.
Dagens fiende är en genuint obehaglig The Riddler (och då snackar vi verkligen obehaglig) som har stadens alla korrumperade makthavare i skottgluggen. Mot honom står Bruce Wayne/Batman som pressas alltmer av sin familjs ljusskygga förflutna och kommissarie Gordon – en av få rena snutar i staden. Riddlers inledande avrättning av Gothams borgmästare är provocerande läskigt och sätter såväl publiken som Batman på spänn. Fler mord följer såklart – med åtföljande ledtrådar i form av gåtor som brödsmulor åt Batman. Men ju närmre sanningen Batman och Gordon kommer desto sjukare blir spelet. Riddler ligger hela tiden steget före och verkar vara villig att gå hur långt som helst för att avslöja sanningen om stadens elit.
Det är gastkramande mörkt. Och just därför är det så viktigt att Reeves tillför de där komiska stunderna med Colin Farrells (fullständigt oigenkännliga) Pingvinen eller personkemin med den egensinniga Selina Kyle (Zoë Kravitz) som rör till saker och ting. Hennes förföriska och fräcka Catwoman har en dynamisk närvaro som tillför filmen energi.
Pattinsons monotona dysterhet har kanske inte så mycket att tillföra Bruce Wayne – men som Batman är han överraskande bra. Det är en oväntat fysiskt brutal och närvarande tolkning där Pattinson biffat upp avsevärt för rollen. Han omges av en handfull talanger – den alltid pålitlige Jeffrey Wright matchar nästan Gary Oldman som Gordon och en bunt duktiga biroller som hårda storstadssnutar. Någon form av erkännande bör även ges till Colin Farrells fantastiska sminkning som gör honom knappt igenkännlig i rollen som Pingvinen.
Gotham är numer så nergånget och degenererat att det är nära att kantra ner i en avloppsbrunn. Här märks tydliga influenser från Fincher – särskilt filmer som ”Seven” och ”Zodiac”. Filmen jobbar hårt på att etablera sin egen identitet från början – allt från bildutsnitt till de stilrena eftertexterna och det tighta och överraskande soundtracket är coolt och genomtänkt. Möjligen kan det bli aningen självmedvetet ibland i jakten på originella vinklar.
Är den här den ultimata Batmanfilmen? Kanske inte. Men den bjuder på adrenalin och stil på ett sätt som är omöjligt att ignorera. Gothams gator är mörkare och skitigare än någonsin och den hämnare som rensar upp dem är dyster. ”The Batman” levererar spänning, action, förförelse och skräck – alltså det mesta – i ett hårt och alltigenom mörkt paket.