“Entourage”-filmen inleds med att kameran sveper över en lyxjakt full av kurviga bikinibrudar. Snart klipper man till en mindre båt där karaktären Johnny Drama (Kevin Dillon) med kikare kommenterar “Jag måste nog runka innan vi kommer fram”. Hans polare skrockar lätt. Och någonstans där läggs ribban för den här spin-offen. Det är grabbigt som aldrig förr.
Och visst, någonstans där låg charmen med den populära tv-serien filmen bygger på. Fyra grabbiga grabbar från förorten som gör Hollywood med en tokig agent i täten. Det ska göras film och liggas med tjejer. Allt med lite glimten i ögat. Någon vass satir var det inte riktigt om men med tydliga rollfigurer, rapp dialog och sympatiska skådespelare var det rätt underhållande.
Problemet är när man nu tar steget till vita duken fyra år efter att serien lades ner. Både filmformatet och biopubliken kräver mer. Vi har sett det otaliga gånger, senast med “Sex and the City”-filmerna – övergången från tv till film är en lång och vinglig bro. Det är lätt att ramla ner i farliga fallgropar och det gör tyvärr “Entourage”.
Det blir helt enkelt ett långt, utdraget avsnitt. Och inte av den bättre specialtypen även om storyn i sidointriger försöker ta sig an “större” scenarior som födslar och bröllop. Annars är det mycket samma tugg som vanligt, trots att våra huvudpersoner har lite fler fåror i sina nunor.
Filmstjärnan Vince (Adrian Grenier) är nyskild och ska regidebutera med en högbudgetrulle finansierad av en megatät Texas-pamp (Billy Bob Thornton) vars vidriga snorvalp till son (Haley Joel Osment) kommer att hota hela produktionen. Det roliga är att Osment – barnstjärnan från “Sjätte sinnet” som försvann från jordens yta och nu gör comeback i lite rundare skepnad – stjäl varje scen han är med i. Han är perfekt som pompös douchebag med översittarfasoner.
Motspelarna går visserligen lite på tomgång. Varken skådespelarna eller rollfigurerna har särskilt mycket att göra. Det ska dejtas och liggas. De ofta avklädda raggen/flickvännerna/fruarna/exen är platta kvinnotyper som måste klaga på sina karlar för att de ska få lite insikt. Samtidigt finns inte mycket att engagera sig i. En svag vind av “det löser sig säkert i slutändan” vilar över hela filmen.
För att förtydliga att man försöker göra en Hollywood-satir så har man klämt in oräkneliga cameo-roller av kändisar som spelar sig själva. Det blir dock varken särskilt kul eller spännande, utan mest platt och tjatigt. När producenten Mark Wahlberg (vars bakgrund filmen sägs bygga på) dyker upp i två scener och försöker vara rolig blir det direkt pinsamt.
Det är inte tal om någon kacklande kalkon dock. Stenhårda fans av serien lär finna ett och annat minnesvärt ögonblick, dialogen såväl som några inspirerade gliringar mot filmvärlden är stundtals kul och Jeremy Piven är fortfarande guld som ex-agenten och numera filmbolagspampen Ari Gold. Men vill du ha en vass, smart filmsatir är det fortfarande “Spelaren” som gäller – den här är bara snäppet bättre än “Stjärnor utan hjärnor”.