Kevin Costner pungade ut med nio miljoner dollar ur egen ficka för att säkerställa produktionen av ”Black or White”, ett drama om en vårdnadstvist mellan en afroamerikansk familj och en mycket vit överklassman.
Han har så här långt fått tämligen dålig avkastning på sin investering, både vad gäller inspelade pengar och glada recensioner. Det scenariot känner vi igen från andra misslyckade Costner-projekt – ”Waterworld” och ”The Postman” är klassiker i sammanhanget – men den här gången får man faktiskt ge gamle Kevin åtminstone delvis rätt, trots hans uppenbara missbedömning av publik- och kritikermottagandet.
Han är nämligen fruktansvärt bra i rollen som den alkoholiserade och nyblivna änklingen Elliot Anderson, en bufflig advokat i sextioårsåldern som slåss för att få behålla vårdnaden om sitt barnbarn.
Jag säger ”fruktansvärt bra” och jag menar det. I en av filmens första scener har Elliot precis förlorat sin hustru i en bilolycka, och blir tröstad av en nära vän i sjukhuskorridoren. Utmattad men sammanbiten stapplar han hemåt för att krypa in i närmsta whiskeyflaska, när han plötsligt vänder sig om mot kompisen och slår ut med armarna i en fullständigt uppgiven gest: ”Jag är så jävla förtvivlad”. Det bistra gubbansiktet skrynklas ihop av förtvivlan och rösten stockar sig. I all sin anspråkslöshet är den scenen, som inte alls görs rättvisa när man beskriver den i en recension och som precis lika gärna hade kunnat bli banal om den hade levererats annorlunda, en av de uppriktigaste skildringarna av sorg som jag har sett på bio på mycket länge. Där och då anar man att den nu sextioårige Kevin Costner kommer ha sin kanske finaste stund i karriären någonsin under de närmsta timmarna, och man får rätt.
Annars är ”Black or White” en film som blandar och ger. Titeln är menad att fungera både allmänfilosofiskt och rent bokstavligt eftersom Elliots barnbarn Eloise (Jillian Estell) är en sjuårig flicka som tvingas välja mellan att bo kvar hos sin vita advokatmorfar eller flytta till South Central och leva med sin afroamerikanska farmor Rowena (Octavia Spencer) och hennes gigantiska och älskvärda familj. Rättsprocessen som rullar igång kompliceras av det faktum att Elliot är kraftigt försupen – en slags högfungerande alkoholist som påminner om JR i ”Dallas” där han lufsar runt med en ständig grogg i näven – medan Eloises biologiska pappa Reggie (Andre Holland) är en crackrökande strulpelle som aldrig har tagit ansvar för eller ens träffat sin dotter. Han är dessutom medansvarig till att Elliots dotter, Eloises mamma, dog i barnsäng under oklara omständigheter när det begav sig. Det går alltså inte att kalla Elliot för ordförande i sin forna svärsons fanclub.
Med hjälp av den ”Kramer mot Kramer”-artade premissen vill ”Black or White” gärna säga något om kulturella stereotyper och förutfattade meningar baserade på etnicitet. Men några riktiga friktionsytor i fråga om de värderingar och klassförhållanden som följer med ämnet uppstår aldrig. Elliot blir visserligen beskylld för att vara smygrasist med jämna mellanrum, men han hävdar bestämt att aversionen mot Reggie enbart har sin bakgrund i deras trassliga förflutna, och det är meningen att vi i publiken ska tro på det. Det hade givetvis varit intressantare om han hade haft sådana förnuftsfientliga och inskränkta tankar på riktigt, åtminstone hemma i garderoben, men regissören Mike Binder utforskar varken det spåret eller det omvända, de fördomar som en ung afroamerikan med drogproblem i South Central skulle kunna tänkas ha om en vit, förmögen, manlig advokat i sextioårsåldern.
När etnicitet och kultur i det samtida USA undantagsvis blir relevant sker det oftast med hjälp av övertydligheter. Anthony Mackie får i rollen som slipad jurist med sex mastersexamen till exempel skälla ut Andre Hollands rollfigur för att han som afroamerikan inte kan tillåta sig att vara en slarver till farsa: ”Du är en vandrande stereotyp, du är den ultimata bekräftelsen på att det som vita människor tror om svarta är sant!” Men Hollands karaktär är trots sina tillkortakommanden skriven som en i grunden hygglig prick, liksom varje annan enskild karaktär, och därför bränner det inte till som det borde när saker och ting dras till sin spets.
Som en kontrast mot detta är filmens enda latinamerikanska karaktär ett hembiträde som tassar runt i kulisserna och uteslutande används för comic relief, i stort sett utan repliker.
Konflikterna handlar istället mest om vad som är bäst för barnet, och Elliots och Reggies såriga relation. Här är ”Black or White” ordentligt engagerande och undviker stundtals ganska radikalt det minfält av klichéer som ligger på lur i ett rättegångsdrama av den här sorten. In i det sista vågar Binder vrida och vända på rollfigurernas knepiga relationer utan att reducera alltihop till deus ex machina-lösningar och kramkalas, ja, in i det sista men inte hela vägen. Han lyckas heller inte fullt ut med det rent dramaturgiska bygget, eftersom Octavia Spencers karaktär precis som publiken från början verkar ganska övertygad om att Eloise har det väldigt bra hos sin morfar. Visserligen dricker Elliot som en svamp, men inte värre än att han tycks kunna ersätta alkoholbehovet med en introduktionskurs i franska (!). Och det sägs ju uttryckligt att de kan hälsa på när som helst. Vad är det som det bråkas om egentligen?
TV-filmskänslan som hela tiden ligger som ett raster över handlingen förstärks å det grövsta av ett anskrämligt soundtrack som lika gärna hade kunnat användas i någon undermålig såpa. Ändå sjunker inte skutan.
Under allt som gör det enkelt att avfärda ”Black or White” som en präktig och didaktisk Hallmark-historia vars enda existensberättigande är ämnesvalet, de skickliga skådespelarna och Kevin Costners privatförmögenhet, finns nämligen också ett gripande och välspelat relationsdrama. Det bara presenteras i gråzoner av skiftande kvalitet.
Och det här var väl ändå trevligare än att Kevin gick och köpte en skyskrapa eller något för pengarna.