Den som hävdar att Lars Winnerbäck är överexponerad och uppmärksamhetstörstande behöver argumentera riktigt listigt för sin sak. Ända sedan debuten för tjugo år sedan har sångaren framstått som vemodig och blyg, en sympatisk persona som man aldrig har haft anledning att betvivla. Ödmjukhet är egenskap som borde värderas mycket högre än den gör i en tid som premierar bufflig framåtanda och självförhärligande i nästan alla sammanhang, och Winnerbäck har aldrig förmedlat känslan av att han poserar.
Från dokumentärfilmen ”Solen i ögonen – En film om Lars Winnerbäck” (2008) minns jag en sekvens där Winnerbäck står och skakar backstage, paralyserad av scenskräck, inte alls redo att ensam kliva ut inför det gigantiska publikhav som skanderar hans namn. Han är vit som ett lakan i ansiktet och ser uppriktigt sjuk ut. Man önskar att man kunde ta honom därifrån. Han stapplar ut i rampljuset och betvingar dödsångesten med de första ackorden.
Lika oförtjust verkar Winnerbäck vara i intervjusituationer. Om det var en smärre bedrift när artisten Thomas Andersson Wij lyckades lirka fram svar med fler än en stavelse ur honom på Scalateaterns scen härom året, måste det faktum att Oysten Karlsen i sin dokumentär ”Winnerbäck – ett slags liv” faktiskt får den kameraskygge Winnerbäck att blotta sig på riktigt anses vara en bragd. Bäst blir det när sångaren själv får ställa frågorna. Melissa Horn, Rolf Lassgård och Per Gessle deltar alla i initierade samtal med en Winnerbäck som åtminstone verkar förhållandevis bekväm i sin tillfälliga roll som diskussionsledare.
Intervjuscenariot tillsammans med dramatiserade bilder ur barndomen och greppet att stundtals låta Winnerbäcks fru hålla i kameran är fruktbara idéer som dessutom gör ”Winnerbäck…” till en inte alltigenom konventionell dokumentär. Överrumpling tycks ibland vara receptet på framgång i sådana här sammanhang, ett sätt att ta sig förbi standardiserade formuleringar och den blyghet som hinner byggas upp av förväntningar.
Naturligtvis finns här också de obligatoriska konsertupptagningar och montage som hör musikdokumentären till, och efter en och halv timme har en viss mättnadskänsla infunnit sig. Men det har mer med genren att göra än med filmskaparna. Och inga obehagliga överraskningar vad gäller Winnerbäcks ödmjukhet har registrerats av kameran, hur spännande och oväntat det än hade varit.
Allt är lika tryggt och vemodigt som förut.