Moder Natur är en bitch. Och en tacksam skurk i filmsammanhang. Väderfenomen har tidigare ställt till det för karaktärerna i ”Twister”, ”Den perfekta stormen” och ”The Day After Tomorrow”, för att nämna några titlar. Ibland är hajar inblandade. Men upplägget är ofta lika storslaget som enkelt: sätt några vanliga människor mitt i århundradets orkan, och se vad som händer.
Karaktärer är dock inte det mest centrala i ”Into the Storm”, därav får vi dras med ett gäng som verkar ha skapats under första lektionen på en amatörkurs för manusförfattare. Här finns grabben Donnie som är tonårssur på pappa som aldrig finns där för honom. Här finns den pressade dokumentärfilmaren Allison, som jagar stormar med filmkamera men vill egentligen bara hem till sin lilla dotter. För den komiska reliefen: några rednecks som försöker bli Youtubestjärnor. Plus ytterligare några bleka karaktärer spelade av oinspirerade skådisar.
Av oklar anledning envisas alla med att filma sin omgivning, hela tiden, för den här regissören fick aldrig sitt PM om hur en found-footage-film ska göras så att man köper det.
Vad som naturligtvis lockar med ”Into the Storm” är de massiva tornados som historier kretsar kring. Man försöker inte ens sälja in filmen med några stora namn (risken är att du knappt känner igen den mest kände, Richard Armitage, som annars springer runt i helskägg och duckar undan helt andra faror i ”Hobbit”-filmerna). Nä, här handlar det om effektporr för hela biobiljettspengenen där oförutsägbara stormar sliter med sig allt ifrån skolor och långtradare till flygplan. Det är ett spektakel som inte skäms för sig, man önskar sig bara en 4D-bio där det skulle blåsa och stänka vatten även på publiken. Närmare stormens öga än så kommer man inte, förrän man har oturen att möta på den riktiga varan.
Steven Quale (”Final Destination 5”) har arbetat sida vid sida med James Cameron i 25 år. Som second unit-regissör på det mesta från ”The Abyss” via ”Terminator 2” och ”Titanic” till ”Avatar” lär han ha plockat upp några tricks från proffset. Quale borde därmed göra betydligt vassare filmer vid det här laget. Till hans försvar går det att säga att effekterna, trots allt, sällan går over-the-top. Han blandar digitalt med mycket praktiska effekter, så när hus faller som en kortlek och bilar flyger omkring känns det lite mer äkta.
Man ser kanske inte en katastroffilm för Oscarsvärdigt skådespeleri, men tänk tillbaka på de bästa filmerna i genren och det handlar i slutändan alltid om samma sak. Karaktärer, karaktärer, karaktärer. Utan verkliga personer som man faktiskt bryr sig om, spelar det ingen roll hur mycket det än blåser och drar. Här har både regissör, manusförfattare, castingansvarig, ja hela bunten ignorerat publikens krav på någon slags substans som skulle kunna knyta ihop de effektladdade scenerna.
Men hur ambitiöst och imponerande det än är emellanåt, är ”Into the Storm” inte mycket mer än en showreel för en CGI-byrå som fått dille på destruktion.