”Djungelboken” är en härlig och fartfylld äventyrsfilm och handlar om människovalpen Mowgli som lever bland djuren i djungeln. Han är accepterad av de flesta av sina mer håriga vänner och älskad av sin vargflock. Dock är traktens ärkeskurk, den onde tigern Shere Khan inte lika förtjust i det tvåbenta tillskottet varför Mowgli tvingas lämna sin familj och sina vänner och bege sig till människobyn. Men Shere Khan är honom snart på spåren och hur ska en pojke kunna springa ifrån en tiger?
Vi känner såklart igen storyn och många av karaktärerna är sedan länge bekanta för oss. Förutom nämnda buse Shere Khan möter vi förståndige pantern Bagheera, listige ormen Kaa och inte minst mysbjörnen Baloo. Vi måste förresten prata om Baloo.
Efter ”The Revenant” var jag så mycket team Leo att jag till och med åkte till Tallinn för att med iver käka björnfilé, men känner nu tack vare denna härliga nalle att balansen är återställd och mitt agg mot björnar, om inte helt borta, så åtminstone inte lika krävande varken energiskt eller ekonomiskt. (Björnfilé är sinnessjukt dyrt.)
I ”Djungelboken” är Baloo den där otroligt sköna typen vi känner igen från julaftonens Kalle Anka. Han är en sann förebild i denna ständigt uppkopplade stressvardag, en magkliande koloss med hjärtat på rätta stället som visar oss alla vad mod är. Med Bill Murrays röst blir han ännu mer mänsklig än han sitt lurv till trots redan är och så älskvärd att jag nästan börjar nynna på ”Teddybjörnen Fredriksson”.
Dubbningarna är rakt igenom helt klockrena. Idris Elba gör Shere Khan med perfekt ekande ondskefull stämma, så pass att han inte bara skrämmer barnen vid min sida, men också mig några centimeter upp från biosätet, Scarlett Johanssons hesa röst som slingriga Kaa är precis sådär hypnotiserande som man vill ha den.
Unge Neel Sethi spelar Mowgli och han är ruskigt trovärdig hela tiden. Med tanke på att han dessutom agerar mot till större icke existerande karaktärer och en fejkad bakgrund är det desto mer imponerande.
Den charmiga historien och härliga karaktärerna i alla ära, ”Djungelboken” anno 2016 är i första hand en visuell uppvisning i teknikens förträfflighet. Allt jag trodde mig veta om sakernas tillstånd är för nästan två timmar borta och jag tror ett bra tag att djur kan prata. För de gör ju det i filmen! Varenda liten ryckning i deras mungipa, vartenda hårstrå i deras päls övertygar och vinnare av årets Oscar för bästa visuella prestation känns redan nu i april som inte helt otippad.
Filmen visas bara textad på svenska och det är bra. Det är med originaldubbningen man ska se den. Detta är inte en film för de allra minsta utan passar mer mellanstadiebarn och äldre. Mina två knattar på sex och sju är rutinerade biobesökare och var mer än förtjusta, men tyckte samtidigt att det blev nästan för på riktigt och väldigt otäckt ibland.
”Djungelboken” handlar om familj, vänskap, om att samarbeta och hjälpas åt. Budskapet är såklart otroligt fint och även om det blir väl övertydligt mot filmens extremt bombastiska klimax så är det för en bra sak, varför jag låter det bero.
Detta är en underbar äventyrsfilm att se på bio i 3D. Du kommer slukas in i djungeln, springa för ditt liv, äta bär, honung och svinga dig i lianer. Ta chansen och gör det!