Den förmögne machomannen Richard (Kevin Janssens) tar med sig älskarinnan Jen (Matilda Lutz) till sin lyxbungalow mitt ute i öknen för en årlig grabbresa av sprit och jakt där unga Jen har tagits med som kuttersmycke. När alfahanen Richard lämnar huset passar hans vän Dimitri på att närma sig Jen, som så självsäkert flirtigt hade dansat med honom kvällen innan. Hon avvisar honom, men han vägrar att ta ett nej. När Richard upptäcker vad som hänt visar han med all önskvärd tydlighet att hans syn på Jen inte skiljer sig märkbart från de jakttroféer han och grabbarna tänkt skjuta.
Jen vill bara bort, och flyr ut i öknen där männen kommer i fatt henne och lämnar henne blodig för att dö som ett sårat djur. Men de som sett filmer som ”Hämndens ängel”, ”I Spit on Your Grave” och ”Thriller – en grym film” vet att historien inte tar slut här, den har bara börjat. Snart blir jägarna själva till byte när Jen reser sig ur askan, med en symbolisk fågel fenix tatuering på magen.
Likt Jen ömsar skinn, från objekt till subjekt, från offer till hämnare i en öken av misogyni så ömsar även filmen skinn och lämnar arvet från videovålds-70-talet i ökendammet. I en problematisk sub-genre vars historier ofta poserat som feministiska hämndhistorier har kamerablicken inte sällan sagt något annat, dröjt sig kvar under sexuella övergrepp likt hur Stan står kvar i dörren med dimmig blick och choklad i munnen medan Jen våldtas.
Den franska manusförfattaren och debutregissören Coralie Fargeaut är högst medveten om att hon rör sig i en värld av manliga kamerablickar. Hon understryker traditionen genom att överdriva den när Jen kliver ur helikoptern i slowmotion, förföriskt sugandes på en godisklubba. När sen Dimitri borrar in sina ögon i Jen vid frukostbordet låter han blicken hänga kvar så länge att varenda person i biosalongen lär känna sig illa till mods.
Men sen vänder Coralie på kameran, blicken och perspektivet. Hämnden är Jens och det är inget tvivel om vem som äger den här filmen. Vad som följer är en sanslöst blodig ”Mad Max: Fury Road”-klingande hämdodyssé genom ett vackert ödelandskap. Utmanande ultravåld till synthmusik vars råa visuella karaktär påminner om både landsmannen Alexandre Ajas kultfilm ”Switchblade Romance” och det GTA-stiliserade maffiadramat “Suburra”. Jag tror inte att jag skådat så här mycket blodspillan sen gräsklipparscenen i Peter Jacksons ”Braindead” (1992). En film som troligtvis hade fått Quentin Tarantino att spontanutbrista; “fuck yeah!”.
Jag själv hade hellre sett en kortare version, inte på grund av att jag stundtals var tvungen att hålla för ögonen, utan då berättandet tragglar fram. Strukturen blir repetitiv och en relativt liten historia med enorm puls dras ut till ett onödigt format som lämnar en med känslan att hämnden är ljummen.
Men oj vad genrefilmen har mått bra av nytt blod, nya perspektiv och nya kvinnliga röster som Julia Ducournau (“Raw), Jennifer Kent (”The Babadook”) och Ana Lily Amirpour (”A Girl Walks Home Alone at Night”). Coralie Fargeats ”Revenge” lär inte att falla alla i smaken, men det är en otroligt lovande debut som doftar av våldsamma framgångar för den som vågar följa hennes karriär.